Första operationen
Första operationen
Den första operationen gick mycket bra. Både sköterskor, narkosläkare och Dr. Randquist informerade hela tiden mycket noga vad som hände/skulle hända. Jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Inte ens när jag rullades in i operationssalen och fick min narkos var jag nervös. Alla läkare och sköterskor var så vänliga och ingav ett sådant lugn.
Dessutom kändes vistelsen på kliniken nästan som en mysig hotellvistelse med toppservice – och det gjorde ju inte saken sämre.
Efter första operationen hade jag självklart ganska ont och det spände i bröstmusklerna – vilket är helt normalt efter en bröstförstoring.
Fick instruktion om att göra stretchövningar dagligen för att töja ut bröstmusklerna.
Innan min första operation hade jag självklart sökt på nätet och läst lite även om kapselkontraktioner, men det är inte många kliniker som skriver speciellt mycket om just detta. Det jag hade förstått var att ca.5 % av de som opererar sig drabbas av detta.
”Äsch, 5 % är ju väldigt lite och dessutom har jag ju bra läkkött”, tänkte jag. Jag trodde helt enkelt att jag inte skulle ligga i någon ”riskzon” att drabbas av någon kapselkontraktion.
Jag tyckte att jag var försiktig efter första operationen – men jag var absolut inte så försiktig som man ska vara.
Jag tyckte det var lite jobbigt att behöva be om t.ex. bärhjälp. Det här var ju något jag själv valt att göra – ”självförvållat” – och dessutom hade jag ju inte berättat för alla på jobbet om vilken operation jag gjort. Jag bar alltså, redan efter ett par veckor, matkassar m.m. precis som vanligt.
Ville inte heller vara borta från jobbet ”i onödan”. Jag jobbar på kontor och tänkte att ”det är väl klart att jag klarar av att gå till jobbet redan efter ett par dagar – jag har ju inget jobb som kräver tunga lyft”. Redan ett par dagar efter operationen var jag på kontoret igen och satt vid min dator. Nog kände jag att det gjorde lite ont i bröstmusklerna att hålla upp armarna i 90 graders vinkel och knappa på tangentbordet och visst kände jag att jag blev fort trött på eftermiddagen, men trodde att det säkert hörde till. Jag löste tröttheten med att strunta i att ta Alvedonen jag fått – den blev jag ju bara extra trött av.
Redan efter fyra veckor var jag också ute i spåret på min första löptur efter operationen. Hade ju köpt en superbra sporttopp och dessutom kunde man ju börja med LÄTT träning efter någon månad (om min löpning sedan räknas som ”lätt” eller inte funderade jag inte över).
Då jag var tillbaka på kliniken och de tog mina stygn så gjorde det väldigt ont tyckte jag. Stygnen satt ju fast (???) Borde dom verkligen tas nu??!!!
Värken i bröstmusklerna/brösten gav inte med sig. Fortfarande efter 4 månader hade jag ont och kunde inte trycka på brösten eller ligga på sidan och sova. Det kändes som att ligga på en tennisboll när jag lade mig på sidan i sängen.
Jag tyckte inte heller att brösten blev så mjuka som jag hade hoppats – dom var fortfarande stenhårda efter fyra månader om jag ska vara riktigt ärlig.
Ärren tyckte jag inte heller försvann så fint som jag hade läst att dom skulle göra. Dom var fortfarande svullna och röda.
En liten oro väcktes i mitt huvud – kunde jag ha fått kapselkontraktion?
Slog dock bort tanken, mina bröst var ju fina i formen ändå tyckte jag – trots att dom var hårda som sten.