Allt började med att en av mina bästa väninnor fick sin näsa fixad. Hon har alltid varit jättesnygg, men nu blev hon om möjligt ännu snyggare. Victoriakliniken hade hon hittat via nätet och var väldigt nöjd med hela upplevelsen, från första besöket till sista.
Då jag i hela mitt vuxna liv alltid funderat på att operera min näsa kände jag att näe, nu fasen är det dags. Jag har aldrig gillat min näsa, stor och krokig (efter en kraftig smäll i barndomen som jag inte ens kommer ihåg) och med en inte helt vacker längd. Men pengar och det omfattande ingrepp som en näsoperation faktiskt är hade hittills hållit mig tillbaka.
Men nu var det dags. Pengarna fanns och konsultation bokades. Mötet med klinikpersonalen kändes bra. Jag visste vad jag ville, Dr Randquist var rak, objektiv och konkret, OP- tid bokades och ingreppet gjordes i november 2012. Det blev en mer komplicerad operation än väntat då min en gång brutna näsa var rejält krossad. Men allt gick väldigt bra och läkningsprocessen snabbare än (jag) väntat. Resultatet blev precis som jag önskade. Jag ser fortfarande ut som mig själv fast lite snyggare, med en rak, något smalare och något kortare näsa. Om jag ångrar något? Att jag inte gjorde det här för tjugofem år sedan.
I samband med detta ingrepp funderade jag även på att fråga om det som jag tidigare trott var det enda ingrepp jag kunde tänka mig göra: en ögonlocksreduktion.
Så, sexmånaderskontrollen efter näsoperationen förvandlades också till en konsultation.
Till saken hör att jag varken ser ut som min ålder eller uppför mig som en person i min ålder (vad det nu betyder) och tycker jag är snygg nog ända, men åldern kommer snart att börja ta ut sin rätt med vad det innebär men minskad elasticitet i huden, djupare rynkor och allt. Så på denna sexmånaderskontroll-som-blev-en-konsultation drämde jag även till med att fråga vad det skulle innebära att göra “the Full Monty”, d.v.s. förutom ögonplastiken även ett komplett ansiktslyft. För hur det än är, som jag resonerade, ska jag göra det ena kan jag lika gärna göra allt på en gång och jag vill inte komma tillbaka in en gång till. Så varför inte ta allt samtidigt?!? Som med näsan ville jag inte se ut som någon annan än mig själv eller se yngre ut för den delen, bara lyfta upp valda delar, strama till käklinjen och generellt skjuta på åldrandeprocessen så långt det är möjligt. Och därigenom se generellt fräschare ut, längre. Dr Randquist förklarade att det skulle innebära ett pannlyft, mid-face lyft och ansiktslyft. Han berättade att det här och det här och det här skulle han göra och så här skulle resultatet bli.
Jag bestämde mig redan där under konsultationen. OP-datum bokades, till december 2013. Av olika anledningar var jag tvungen att skjuta på detta datum ett år, men så i december 2014 blev det verkligen av.
Då jag när jag väl bestämt mig för att genomföra något sa koncentrerar jag mig på att det ska gå bra. Jag gillar Dr Randquists absoluta självsäkerhet som gränsar till arrogans, men jag känner mig fullständigt trygg i hans väldigt kapabla händer. Och tur är nog det, för jag hade nog inte riktigt insett vilket gigantiskt ingrepp jag bestämt mig för att göra och hade gjort förrän efter OP, och de närmaste dagarna därefter.
Operationsdagen börjar med att efter ankomst installera sig i salen, i väntan på pre-OP undersökningen och “kart-ritningen” där Dr Randquist markerar på ansiktet hur och var det ska snittas. Då jag är en våga-vägra-Botox-och-artificiella-fillersperson letades det även ett ställe att ta kroppsfett ifrån för att dels fylla ut min tunna underläpp något, dels de djupare faror i ansiktet jag hade, dels för att fylla ut insjunkna partier. Det visade sig inte vara helt lätt då jag är “rätt” vältränad och inte har särskilt mycket underhudsfett att tala om. Efter lite letande hittades en liten fettdepå vid insidan av knäna (!) där det beslutades att fettet skulle tas ifrån. Tillbaks till salen och väntan på besök av narkosläkaren som var snabbt avklarat.
OP tog +- tre timmar och efter uppvaknandet var jag inte mycket att ha. Enda gången tidigare som jag blivit sövd var när jag opererande näsan och då hade jag inga problem (förutom att jag frös så förfärligt vid uppvaknandet), men den här gången kunde jag inte behålla något i magen, inte ens en droppe vatten, hur törstig jag än var. Det var inte så kul. Och när jag kände på mitt hårt bandagerade huvud dubbelt så stort som vanligt undrade jag i mitt stilla sinne vad fasen jag egentligen gjort.
Dagen efter OP var jag märkligt euforisk och kunde inget annat att skratta fastän det gjorde väldigt ont att göra just det, skratta åt det totalt absurda ingrepp som jag låtit min kropp – eller mer specifikt mitt ansikte – genomlida. När jag tittade mig i spegeln insåg jag att jag såg ut som jag gått tolv ronder mot Mike Tyson – och förlorat. Helt galet. Ånger fanns inte på kartan, gjort är gjort, men omfattningen av ingreppet och absurditeten av det hela slog till med full kraft. Och jag kunde inget annat än skratta.
JAG som inte ens är särskilt fåfäng har gjort DET HÄR!!!
Jag spenderade två nätter på kliniken vilket är praxis vid ett så stort ingrepp och följande fem nätter fram till första återbesöket spenderades på hotellet nästgårds*, på promenadavstånd till kliniken. Det kändes tryggt då jag inte bor i närheten av kliniken eller ens i Sverige dagligdags. De två nätterna på kliniken var som sig bör då jag inte hade några som helt komplikationer. Ja, förutom OP-dagen när jag ingenting kunde behålla i magen. Dagarna två rann behagligt iväg med regelbundna “sticka-in-huvet-och-kolla-om-all-var-OK”-besök av personal och dagliga besök av Dr Randquist.
Utskrivningsdagen med bandageborttagning och hårtvätt var ljuvlig.
Följande fem hotellnätter flöt också behagligt på, med korta promenader runt omgivningarna redan dag två. Visserligen skrämde jag säkert slag på hotellpersonalen och övriga gäster, de stackare jag mötte ute på mina promenader och personalen på Stationskaféet som jag besökte dagligen. Den enda som vågade fråga vad som hade hänt var “det lokala fyllot” på Thai-restaurangen där jag åt den sista kvällen av min vistelse i Saltsjöbaden för den här gången (Hotellrestaurangen hade bara fyra huvudrätter på menyn och jag hade ätit mig igenom alla). Jag försäkrade henne om att jag inte hade fått stryk även om det krävdes en del övertalning.
Det enda jobbiga under den veckan var att jag inte kunde gå på toaletten ordentligt på fem dagar. Och för en som har en normalt sett väldigt regelbunden och hälsosam stolgång minst en gång om dagen var det en prövning som heter duga. Lyckligtvis rättade det till sig den femte dagen men det var en pärs. Särskilt som man inte är särskilt villig att krysta nämnvärt med stygn runt hela huvudet…
Första återbesöket en vecka efter ingreppet gick utmärkt. Stygnen på ögonlocken plockades bort, läkningen av allt annat gick enligt eller t.o.m. före plan, så även om mitt ansikte och hals hade spännande kulörer så var svullnaden så gott som helt borta. Det enda som faktiskt gjorde ont var intressant nog stället vid/bakom knäna där fettsugningen gjorts. Ansiktet var domnat från tinningarna ner över käkarna och var ömt vid beröring (och det är något som tar tid att komma tillbaka). Jag åkte därifrån med två knutändar och häftor någon centimeter innanför hårfästet ovanför pannan (det var ändarna från trådarna från ögonbrynslyftet som dragits innanför huden), fyra häftor någon centimeter innanför hårfästet på ömse sidor längs tinningarna (från mid-face lyftet) och pyttestygn från tinningarna ner längs öronkanterna och upp bakom halva örat (från face-lyftet). Allt detta tas bort vid andra återbesöket, två veckor efter operationen.
Vecka två efter ingreppet var jag uppe mer eller mindre som vanligt, minus aktivt sportande. Blåtirorna bleknade dag för dag, ansiktet fortfarande ömt vid beröring och avdomnat runtom, men ingen smärta: tja, förutom knäna förstås!
Andra återbesöket två veckor efter operationen gick galant. Det var en befrielse att plocka bort stygnen: de hade börjat klia rätt rejält. Svullnaden var i princip helt borta, det var bara halskörtlarna som fortfarande var lite vätskefyllda och det tar tid att bli av med. Dr Randquist var mäkta nöjd med resultatet och det var (är) jag också. En veckas sjukskrivning till hade jag, sedan lite julledigt från jobbet, så jag var inte tillbaka i mitt “vanliga” liv förrän fyra veckor efter operationen, vilket kändes som en perfekt konvalescenstid.
Redan tredje veckan efter OP började jag springa lite lätt igen: jag är en aktiv person och tränar ofta och regelbundet. Och mer än två veckors inaktivitet – om man inte räknar promenader – är för mig tortyr. Så även om det kanske inte är att rekommendera – det är helt individuellt – så snördes löparskorna på efter fjorton dagar och jag sprang små rundor varannan dag efter det. Och ansiktet trillade inte av.
När jag skriver detta har styvt fyra månade gått sedan ingreppet gjordes. Jag har haft en period av “var-det-verkligen-värt-det-jag-ser-ju-likadan-ut- som-innan” jag kunde köpt (en väldigt bra) ny bil för pengarna istället… men nu, efter ytterligare en tid börjar jag växa in i ansiktet och jag ser verkligen jäkla fräsch ut!!! Jag har tränat som vanligt sedan tre månader tillbaka och allt känns toppen!
Jag ser inte ett dugg lyft ut, bara som mig själv, fast bättre, precis som jag ville uppnå. Och det är just det jag har fått höra av vänner och kollegor i min omgivning: att jösses, du ser bara bättre och bättre ut. Men jag tror inte att någon kan ana att jag gjort ett ansiktslyft: även om jag inte skulle förneka att det var så skulle jag få frågan. Jag har ingenting att skämmas för!
Slutsats: Jag kan inte nog tacka Dr Randquist och Victoriakliniken för sitt excellenta arbete: jag har från första stund känt mig fullständigt trygg i hans mycket kapabla händer. Med sin självklara och no-nonsensattityd plus en väldigt sund filosofi vet jag att Dr Randquist med personal gör allt för att hela upplevelsen ska bli den allra bästa. Jag rekommendera högt och varmt Victoriakliniken.
Jag bifogar också bilder tagna dag för dag under de två första veckorna och lite till, så ni kan se hur läkningen framskrider. Den första halvan är tyvärr tagna utan blixt så de är inte helt tydliga – vilket kanske är en välsignelse på ett sätt…
//S.