fbpx

Patientberättelser

Här kan du läsa patientberättelser skrivna av tidigare patienter. Personliga berättelser om deras upplevelser före, under och efter sin vistelse på Victoriakliniken.

Vi kommer att publicera fler berättelser efter hand.

Patientberättelser Bröst

Erikas Bröstförstoring

Ända sedan tonåren har jag haft komplex för mina outvecklade bröst. De stannade av i tillväxten och förblev platta. Jag dolde det genom vadderade BH:ar. Semester- och badperioder var värst. Letade alltid länge och väl efter en bikini som hade vadderade kupor och tillät inlägg utan att det blev alltför synligt.

I många år funderade jag på bröstoperation med det stannade alltid i tanken. Jag har aldrig gillat idén att ha ett främmande material inopererat i kroppen. Jag hade heller aldrig genomgått en operation eller fått narkos. Hur skulle resultatet bli? Vilka risker utsätter jag mig för? Tänk om jag inte blir nöjd? Är det värt det?

Jag och min man pratade om det på allvar och han var positiv till det hela. Påminde mig om att jag pratat om det redan när vi blev ett par för tio år sedan. Jag började aktivt leta efter information på nätet kring ingreppet, typer av implantat, olika tekniker och klinker. Min lista på tänkbara kliniker begränsade jag främst efter kriterierna:

  • närhet till min bostad
  • hur informativ sidan var
  • om det fanns bilder på utförda bröstförstoringar
  • hur bemötandet var vid den personliga kontakten

Valet stod till slut mellan två kliniker vilka jag ville kontakta. När jag pratat med Victoriakliniken kändes det helt rätt. Jag avbokade genast konsultationstiden på den andra kliniken och tänkte om inte Viktoriakliniken är rätt då kommer jag aldrig att utföra en bröstförstoring. Det är där eller ingenstans det sker. Och så glad jag blev efter min konsultation! Viktoriakliniken motsvarande alla mina förväntningar och gav mig svar på alla mina farhågor.

Jag fick träffa en trevlig sköterska och kirurg Dr Charles Randquist. Jag fick se 3D-bilder på förväntat resultat, hade samtal om olika typer och storlekar av implantat med Charles Randquist och bokade in en operationstid. Det fanns inget att tveka på. Viktoriakliniken ingav förtroende, kompetens, professionalism och yrkesstolthet. Jag kände att personkemin stämde på en gång och tvivlade inte en sekund på att jag skulle bli väl omhändertagen. Miljön är som en annan patient beskrev ”Spa-liknande” så ljus, vacker och rogivande. Allt detta bidrog till att beslutet var lättare att ta än vad jag hade väntat mig.

Jag ville inte att det skulle vara någon markant förändring (med kläder på) utan att jag skulle slippa gömma min platta byst i vadderade BH:ar och slippa skämmas i naket tillstånd.

Resultatet är lika bra som jag förväntat mig! Det är en befrielse att slippa fundera på val av BH:ar och klädsel för att dölja min egen kropp, vilket jag insåg hade blivit ett handikapp för mig. Jag känner mig som mig själv, att jag fått den kropp jag önskat och att jag är mer proportionerlig.

Kvinnligheten har påverkats även om jag fortfarande anser att den är mer än ett par bröst, såväl naturliga som opererade.

Skulle jag rekommendera Viktoriakliniken till en vän?

Svaret är utan tvekan: JA!

Elisabeths Bröstförstoring

4 barn senare är inte bysten någon rolig upplevelse.

Jag har alltid haft ganska stor byst och fick bröst tidigt, hade en 75 c redan i 4:e klass……

Fick även barn tidigt, mitt första kom när jag var 22, mitt andra när jag var 24, trean tittade ut vid 28 å fyran kom vid 29. Att ha fött och ammat 4 barn innan man fyller 30 är kanske inte normen i Sverige i dag, men det är min verklighet.

Att även få barnen tätt och pendla i vikt har ju inte hjälp mina bröst att ”återhämta sig”. Vilket resulterade i att jag helt plötsligt hade två relativt ”tomma påsar” frampå min kropp som förvisso gick att trycka i en snygg pushup- BH, men som utan stöd såg så ledsna ut när jag tittade på dem!

När jag ammat klart barn nr 4 så började jag fundera på operation, men tyckte först att det var otroligt onödiga pengar som jag kunde spendera på ett mycket bättre sätt. Men efter mycket övervägande så bestämde jag mig ändå för att operation kanske var ett bra val att lägga pengarna på.

Nu började det jobbiga, att hitta rätt klinik och rätt läkare att utföra operationen.

Ok, Facebook är bra till mycket, även till att kontakta folk för att ”kolla vart de gjort sina bröst”. Jag började helt iskallt skicka meddelande till alla jag hade på min kontaktlista som jag vet har fixat brösten. Var har du gjort dina bröst?. Vad kostade det? Varför valde du just denna klinik? Är du nöjd ? Skulle du kunna rekommendera ”ditt ställe” till andra? Vad var det bästa/sämsta med operationen?

Å svaren bara trillade in, ett efter ett. Hade inte trott att alla skulle vara så öppna om detta och så gladeligen berätta om sina erfarenheter, men det gjorde dem.

Jag valde ut ca 10 st och bad att få träffa dem så att jag kunde få känna, klämma och titta på deras resultat, och åter igen, inga problem, tro mig bröstförstoringspatienter har inget problem att visa upp sin byst!!!

Nu var jag 120 % säker på vart jag skulle göra in operation: Victoriakliniken!!!! varför, jo för att alla jag fått svar i från och träffat hade något negativt att säga om operationen eller om kliniken eller resultatet, och deras bröst såg opererade ut, alla utom två! och båda dessa hade gjort sina hos Dr Charles på Victoriakliniken. Inte för stora, inte för små, alldeles lagom och otroligt naturliga. Det gick knappt att se ärren och det var helt omöjligt att känna kanter på inläggen.

Dagen efter så e-mejlade jag några frågor och fick bekräftelse direkt att jag valt rätt. Fick svar från en sköterska som hette Moa och kände när jag läste svaret att det var ett genuint personligt skrivet svar. Inte något standardsvar som man skickar till alla som e-mejlar.

Fick ganska omgående en tid och åkte gladeligen dit med förväntningar.

Konsultationsbesöket

Lite pirrigt och förväntas fullt var det allt. Skulle mina stackars ledsna påsar gå att rädda???

Charles sa helt ärligt att jag hade en hängig byst och att han inte kunde garantera att jag inte skulle behöva ett lyft när implantaten väl var på plats. Men han skulle göra vad han kunde. Han hjälpte mig att välja storlek utefter min kroppsbyggnad och jag tänkte först, jisses vad stora, men fick lugnande höra att det inte upplevs så stora väl inne i kroppen. Jag litade helt och fullt på honom och det är jag glad att jag gjorde. Hade inte velat ha mindre och inte heller större.

Fick en operationstid och fick därefter prata med Elin, ännu en supertrevlig sköterska. Hon berättade om operationen och allt kring. Det kändes väldigt lugnande att alla verkligen visste vad de gjorde och jag upplevde alla som mycket proffsiga. Jag kände i bilen på väg hem att jag helt klart kommit till rätt ställe. Operationsdagen

Jag skrevs in kl 7, lite nervös, men ändå mest glad och förväntansfull. Var först på plats i rummet som hade 4 sängar. Min första tanke var. – nej fy, måste jag ligga i samma rum som 3 andra, det vill jag inte. Men när tjej nr 2 kom så kände jag direkt, åh så skönt med någon annan som ska genomgå samma som jag och vad trevlig med sällskap. Sen kom två tjejer till och tro mig, det var det bästa som kunde hänt, att få träffa 3 nya vänner. Vi har ett starkt band till varandra idag då vi genomgått detta ”tillsammans” och vi träffas och hörs hela tiden.

Efter att ha bytt om och väntat lite så fick vi alla träffa Dr Charles en i taget, nu var det dags att rita markeringar och ta ”före-bilder”. Sen tillbaka till uppvaksrummet. Jag hade laddat ner två filmer i min mobil så jag låg och tittade på dessa för att få tiden att gå. Konstigt nog måste jag säga att det jobbigaste med operationen var att jag inte fick äta från kl 24 natten innan fram till efter operationen. Och min operation var ca kl 16 på em. Kanske lika bra det, för jag hann inte tänka på att vara nervös, jag tänkte bara att när jag är klar så får jag äta.

Från att jag blev sövd tills att jag vaknade kändes som en sekund, lite surrealistiskt, men helt underbart att få höra när man tittar upp. – allt är klart och det har gått jättebra!

Jag var uppe och åt redan 35 min efter operationen… jag var ju hungrig :-). Sen åt jag kvällsmat och sedan även en nattmacka.

Jag har en hög smärttröskel, det vet jag sedan tidigare, har fött barn utan smärtlindring och även genomgått två akuta snitt utan stötte problem. Men att jag skulle ha mera ont hade jag nog räknat med. Återhämtningen gick otroligt bra. Det stramade lite, men avtog redan dag 2. Troligtvis för att jag redan hade en massa lös tom hud, det fanns ju liksom gott om plats för inläggen…… 🙂

6 månader efter

6 månader efter operationen kan jag med facit i hand säga att de var de bästa beslut jag gjort. Att investera i mig själv efter att ha fött 4 barn var jag helt klart värd. Och min man då som var så mycket emot att jag skulle operera mig är minst lika nöjd som jag!!!!

Att jag fortfarande är hans ”vanliga fru” och inte någon ”playboy tjej med sprängfyllda bröst” som han var rädd för, är kvittot för att jag valt rätt ställe. Ingen som inte vet att jag opererat mig kan någonsin gissa sig till det för det är helt omöjligt att se. Mina bröst är så välgjorda, stygnen helt obefintliga och det går inte att känna skillnad på mina och ett par naturliga bröst. Jag har fått tillbaka min 20 års byst vid ålder 32 och så kommer de förbli i många, många år. Å DET ÄR JAG VÄRD!!!

/ Elisabeth

Saras Bröstförstoring

Jag tror att alla som har liten eller ingen byst alls har någon gång önskat att de haft större. Jag har alltid haft liten byst. En bra dag kunde jag knappt fylla en A-kupa.

Jag har aldrig haft problem med att få pojkvänner och inte heller mått psykiskt dåligt av det. Det är inte heller pressen från omvärlden som har fått mig att vilja förstora mina bröst.

Jag tycker helt enkelt om fina välformade och lagom stora bröst. Jag kan inte säga att jag alltid velat operera mig för jag har inte alltid vetat att möjligheten fanns. När man började uppmärksamma bröstförstoring i media började jag leka med tanken, men det gick aldrig så långt som till operation. Min första reaktion var, ”visst blir brösten större men risken då? kostnaden? Vad ska alla andra säga om mig?”

Tankarna blev dock starkare och starkare, jag började bli lite smått besatt av bröst. Jag pratade kontinuerligt om bröst med mina vänner, frågade vilken storlek de hade, tittade på andra kvinnor för att se vad som var ”normalt”. Ändå vågade jag inte säga riktigt rakt ut att jag skulle vilja operera mig. För jag trodde att jag skulle på något sätt framstå som svag när jag gett vika för fåfängan. Jag trodde att det skulle förändra människors syn på mig.

Jag har också alltid varit den som klagat på alla som opererat sig. När man visade Baywatch var min stående kommentar ”jag skulle också kunna se ut så om jag hade pengar och var villig att operera mig, men så tokig är jag inte”. Så det kändes lite falskt att klaga på alla som har silikonbröst och sedan gå och göra likadana själv! Hur som helst så började jag systematisk läsa alla möjliga tidningar för att få en rättvis bild. Så fort det var något inslag på TV var jag framme. Sedan tänkte jag för mig själv om jag verkligen var seriös med dessa tankar och till slut insåg jag att jag var det. Det var många olika tankar och händelser som slutligen ledde till att jag ville göra en bröstförstoring men två av dem var dropparna som fick bägaren att rinna över: Min samling behåvaddar. Jag hade lila, jag hade blå, svart, beige, stora, små. Jag stod och tittade på den säcken en dag och insåg att någonstans har det blivit fel. Jag ska inte behöva plåga mig själv med dessa vaddar. Nummer 2 var den värsta, inhandling av sommarens bikini.

Slut på smygandet

När jag till slut blev less på mitt eget smygande och när jag kände att det viktigaste är vad jag ville och inte vad andra tycker, kände jag att det var dags att gå fram ett steg och berätta för mina vänner vad jag egentligen tyckte och tänkte.

Det kan säkert låta här som om jag fattade mitt beslut på några månader, men innan dess har jag gått och tänkt på det här i flera, flera år. Jag har aldrig insett att jag faktiskt skulle få möjligheten att göra detta. När jag väl hade bestämt mig framstod inte längre de ibland avskräckande programmen lika läskiga längre. Jag tittade och lyssnade nog, det var som en förberedelse. Skulle jag göra detta skulle jag göra det ordentligt dvs, undvika onödiga risker. När jag berättade för mina vänner var reaktionen positiv, inte alls som jag väntat mig. Det visade sig vara ense om att om de önskade att de var faktiskt starkare så att de skulle kunna göra en bröstförstoring. Jag trodde att de skulle tycka tvärtom men jag hade fel. De försökte inte att övertala mig att inte göra det. De kände mig och visste att jag tänkt på detta så länge att jag nog visste vad jag gjorde. De tyckte att om det var verkligen det jag ville så är de glada för min skull. Det enda de ville var att jag tar kontakt med den bästa kirurgen etc. Min systers reaktion var ” jag vill också ha”. Jag trodde att eftersom hon är min storasyster så blir det inte lätt, men jag hade fel även där. Vad gällde min arbetsgivare ansåg jag faktiskt att det inte var deras sak att lägga sig i mitt liv, detta var helt enkelt för privat. Eftersom jag visste att jag skulle vilja ha B/C-kupa och inte större, så skulle det knappt synas någon skillnad i vanliga kläder, men i bikini däremot!

Research

Jag visste att jag ville operera mig, men ville ändå vara väldigt säker på vad jag gav mig in på.

Jag började läsa ännu fler artiklar. Allt jag kunde hitta om bröstoperationer, böcker, surfade på nätet. Jag läste och tog till mig både positiva och negativa artiklar. Eftersom media ofta överdriver tog jag bort det bästa och det sämsta och försökte uppskatta risken. Till slut var jag mättad, det fanns inget nytt jag kunde läsa i tidningarna som jag inte redan visste.

Sedan kom tanken, -tänk om jag opererar mig och ångrar mig? Men jag läste någon artikel om en kvinna som hade gjort det och sade att när man gjort en sån sak ska man aldrig blicka tillbaka, och det kändes faktiskt rätt. Jag bestämde mig, för att jag var så trött på mig själv, att en tid gå omkring som om jag bestämt mig att inte operera. Då skulle jag ge upp alla push-uper, eftersom de i mitt fall gav mig falska illusioner som utmynnade i att jag ville ha större bröst och då var allt igång igen. Sedan gav jag mig en period med tanken på att jag faktiskt skulle göra en operation. Det vore konstigt att jag skulle vilja gå tillbaka till små bröst när jag väl fått stora.

Efter de båda veckorna kunde jag bara konstatera att jag ville ha större bröst, jag hade råd och jag mådde bra. När jag verkligen hade bestämt mig kändes det som om jag gick på moln, min önskan skulle bli verklighet! Det kändes så verkligt. Det var som om jag redan hade opererat mig.

Jag sade ju att riskerna oroade mig och det är ingen slump att jag bestämde mig nyligen för detta, för det är nu som man fått bättre implantat.

Som jag kommit fram till genom alla tidningar så finns det 3 sorters implantat; saltlösning, silikon och s.k geléhallon. Silikon föll bort direkt faktiskt då jag ansåg att ska något läcka så ska det vara saltlösning. Men å andra sidan ville jag inte ha två plastpåsar med vatten, tänk om de spricker och då blir jag helt platt med en gång. Det skulle inte kännas bra om jag behövde gå och oroa mig. Jag vet att många säger att saltlösning är bäst men när man väl sett dessa implantat och känt på dem så vet man att detta inte kan vara de bästa. Både silikon och saltlösning ger inte lika fin form på brösten som geléhallonen. Det finns även andra nackdelar. Jag har sett på bilder och skillnaden är enorm. Jag läste olika artiklar på Internet där läkare diskuterade just detta. Det som skrämde mig lite var att ärren blir lite större med geléhallon men eftersom sluteffekten skulle bli så mycket bättre var det värt det ändå. Nu efter operationen inser jag att ärren faktiskt blev mindre än jag trott.

Geléhallon Style 410 å andra sidan, ser naturliga ut, man behöver inte massera de samt att materialet känns mer äkta och starkare.

Första kontakten

Jag bokade tid hos en kirurg och mötet gick bra men det kändes inte helt rätt.

Det var först och främst lite skrämmande att komma in till det lilla väntrummet och vänta på att bli uppropad och visad in bakom de stora, lykta dörrarna. Jag kände mig lite utlämnad. Kirurgen jag träffade gav mig inte mycket mer information än det jag redan hade. Han tyckte inte heller att det spelade någon roll vilket implantat man använde. För mig var det ju avgörande för om jag skulle operera mig eller inte och eftersom han inte höll med mig 100 %, kändes det inte bra.

Jag fick inga klara svar när jag frågade vissa saker och bestämde mig, efter besöket, att skjuta på operationen. Jag skulle fortfarande genomföra det men just denna kontakt kändes inte rätt. Det kanske var så att han inte visste om jag verkligen ville operera mig eller inte varför han inte var helhjärtat men jag anser att om jag betalar för en undersökning då vill jag få goda råd samt en ordentlig undersökning, vare sig jag ska eller inte ska operera mig.

Det gick någon månad och jag fick kontakt med Victoriakliniken. Denna gång fick jag prata med läkaren på en gång i telefonen. På det korta samtalet på telefonen fick jag reda på mer än det en timmes långa besöket hos den första. Vi pratade om lite allmänt och läkaren, Charles Randquist, berättade lite snabbt hur han arbetade och vilka implantat han tyckte gav bäst resultat. Därefter bestämde vi tid för en undersökning. Under tiden hördes vi av via mail och telefon. Varför jag bestämde mig för att träffa Charles var att vi hade likadan åsikt om implantaten samt att han lät väldigt bestämd och självsäker, vilket jag anser en kirurg måste vara. Inget tvivel utan handling och vägledning.

Undersökningen

Jag träffade Charles i de nyrenoverade lokalerna och jag måste säga att det inte kändes som ett sjukhus.

Allt var inrett i trä och ljusa linnefärger. Det kändes mer som att befinna sig på ett Spa än på en klinik. För mig var det viktigt med hela paketet. Visst var det en operation jag skulle gå igenom men jag ville inte bara gå in på ett sjukhus och förstora brösten. Det här var något jag drömt om den största delen av mitt liv. För mig var det en dröm som blivit sann och inget annat. Jag ville ha känslan av att vara väl omhändertagen, ompysslad. Att de som gjorde operationen var lika engagerade som jag. Bröstförstoring är inte heller någon billig historia och jag ville känna helt enkelt lite lyx. Här var väntsalen stor och öppen, sköna och stilfulla möbler, t.o.m. fågelkvitter! Vackra, väldoftande blommor, parfym på toaletterna och nypressad juice. Jag kan inte säga annat än att jag kände mig som en filmstjärna.

Efter en stund kom Charles och hans assistent Ann med glada leenden. Vi satte oss i soffan en stund för att senare gå in i arbetsrummet. Jag fick först prata med Ann en stund. Vi pratade allmänt om operationer och om vad folk säger. Sedan berättade hon om implantaten och utseendet, hon frågade mig hur det kommer sig att jag vill operera mig, vad min pojkvän tycker och så vidare. Jag behövde inte svara på något om jag inte ville så det kändes rätt ok. Efter en stund kom Charles tillbaka och jag måste säga att jag tyckte att han såg lite ung ut för att vara en kirurg med ett så gott rykte. Det som kändes så bra var att alla här förstod min situation, det kändes inte som att de skulle titta ner på mig att här kommer osäkra jag och vill göra om mig. De lyssnade och berättade och var mycket förstående. Nu berättade Charles mer ingående om ingreppet, skissade lite och så. Jag visade bilder på bröst jag tyckte var fina och på bröst jag tyckte mindre om. Han fortsatte att berätta hela förloppet av operationen samt hans syn på bröst och om hur de borde se ut. Han berättade också om vad han kan tänkta sig att göra och vad han inte kan eller vill. Sedan gick vi till speglarna och tittade på mina bröst. Jag har alltid trott att mitt högra bröst var mindre än det andra men här minsann fick jag höra annat. Charles berättade att min bröstkorg är insjunken på den högra sidan vilket i sin tur beror på att min ryggrad är sned. Allt detta av att bara känna på mina bröst! Så egentligen var mina bröst lika stora, vilken chock. Han klämde och han kände, fram och tillbaka, mätte osv. Samtidigt pratade vi om storleken. Jag visste inte riktigt om jag skulle ha en B eller C-kupa. Charles förklarade att det är dumt att prata i kupor eftersom en s.k. B-kupa kan se större eller mindre ut beroende på om man t ex är lång eller kort.

Storlek implantat

Eftersom jag inte visste hur jag skulle ha det föreslog Charles att jag skulle gå hem och göra risprovet, dvs lägga ris i påsar och sedan i behån. Det var himla svårt för riset rann ut, det kändes tungt och konstigt men på ett ungefär såg jag vad jag ville ha. Enligt Charles kunde jag ha antingen 270 ml eller 310 så det blev 310. Han visade mig hur brett det skulle vara mellan brösten och att jag framför allt skulle ha mer fylligt upp till. Jag var ju så orolig över hur jag skulle bestämma storleken men det var inga problem då jag fick bra vägledning. Så det blev geléhallon implantat Style 410 storlek 310 gr. Det är ju så lätt att bli girig och tycka att nu när jag ändå betalar för det så ska jag ha så stora som möjligt men jag visste ju att risken blev större ju större bröst jag tog. Dessutom ville jag inte att brösten skulle komma före mig på gatorna 😉

Det var roligt när Charles beskrev hur han tyckte ett par bröst skulle se ut. Jag har aldrig sett en man så engagerad i ett par bröst. De ska vara mjuka och kvinnliga, gå ut lite på sidorna mm Jag var orolig för hur jag skulle kunna förklara hur jag ville ha det men det slutade med att han avslutade mina meningar. Det kändes helt perfekt. Charles gick också in på att jag skulle få mera ont eftersom jag opererar under bröstmuskeln samt att han skulle lägga mina ärr lite högre upp då jag hade ”hängtendens”, dvs att min hud kommer att hänga ned sig och då skull ärren synas. Jag undrade hur denna man kunde hålla reda på alla desa saker. Plötsligt släppte oron över att jag inte skulle bli opererad som jag ville. Det kändes bara som om han skulle få bestämma allt. Jag visste att det skulle bli jättebra hur han än gjorde för han hade verkligen koll på situationen. Frågor som: vill du hellre ha lite, lite för stora eller lite, lite för små, samt andra detaljfrågor ingav mig ett större och större förtroende för Charles.

Jag skrev tidigare att jag hade tittat på så många bilder och att jag tyckte att vissa bröst var snyggare andra inte. Det jag insåg nu var att för det mesta berodde resultatet på vad man hade för bröst innan operationen. Om man hade väldigt små och tog för stora implantat, såg det inte alltid så bra ut. Hade man brett mellan brösten innan, blev det så efter operationen också.

Jag trodde att om jag visade en bild så skulle mina bröst kunna se ut så. Men när man sett så många före och efter bilder inser man att sådana bröst man har innan sådana blir de fast större. Man kan påverka till en viss del men inte för mycket. Det var bl.a därför jag tyckte att vissa bröst inte var ”perfekta”. Det är ganska charmigt för man behåller karaktären på sina bröst, de ser bara ut och ha växt lite.

Glad i hågen gick jag hem, lite nedslagen kände jag mig när Charles pekade på bilden jag visat och sagt att jag inte kunde få sådana bröst, men det kändes bra för att nu fick jag alla fördelar och nackdelar på bordet, inga frågetecken.

På tåget blev jag plötsligt lite deppig. För så länge jag pratade med Charles var drömmen vid liv, men så fort jag inte gjorde det förstod jag inte riktigt att det skulle hända. I varje fall så höll jag och Charles kontakten i väntan på operationen och någon vecka innan bestämde Charles storleken på implanteten. När han mailade mig att han nu var på väg att beställa 310, då kändes det verkligt.

Dagarna innan

Det kändes som en evighet från slutet på juni till slutet på augusti. Men rätt som det var det imorgon som jag skulle opereras. Charles ringde några dagar innan samt dagen innan själva operationen för att stämma av samt att påminna mig om fastan. Sedan ringde narkosläkaren och jag fick besvara lite frågor. Han ville försäkra sig om att jag mådde bra, att jag tålde antibiotika osv. Typiskt nog blev jag förkyld 2 veckor innan operationen samt att jag hade mens på operationsdagen. Det kändes ju inte helt rätt men jag mådde inte dåligt på något sätt. Alla ringde och frågade hur det kändes men konstigt nog kändes det ingenting, jag var ganska handlingsförlamad. Kändes lite overkligt. Alla var nyfikna och ville att jag skulle ringa direkt efter operationen.

Operationsdagen

Vaknade mycket tidigt, nu kändes det verkligen, jag visste att nu blir det av. Kände ingen rädsla. Det kändes bara rätt, så otroligt bra. Lite omtumlad tog jag en ordentlig dusch och tog tåget in. Det var skönt att Victoriakiliniken inte låg mitt i stan, det skulle vara för mycket. När jag närmade mig kliniken mindes jag att Charles sagt att jag kommer förmodligen må dåligt och kräkas efter operationen, pga narkosen. Jag fick ingen frukost så jag var rätt hungrig och svag när jag kom fram. Jag tänkte att jag behöver ingen narkos för att må illa, det räcker att inte få någon frukost. När jag kom in till kliniken fick jag träffa en sköterska som visade mig in till mitt rum. Hon berättade att Charles skulle komma alldeles strax. Jag satte mig i rummet, tog på mig morgonrocken och tofflorna. Satte mig på sängen och skrikpep för mig själv ahhhhhh, jag ska opereras nuuuu. Jag var mycket omtumlad men det fanns ingen som helst tvekan, utan det kändes endast skönt att få detta gjort.

Charles kom in med leende och tittade på mig och sade, nu sker det, hur känns det? Det var bara så himla härligt för han verkade lika entusiastisk som jag. Vi pratade lite, han berättade om vad som skulle hända. Att jag skulle ha mycket ont, att jag skulle ta det lugnt de första dagarna. Att han inte skulle vara kvar när jag vaknade upp då jag endast kommer vilja sova men att han ringer mig lite senare. Sedan fotade han mig från alla möjliga håll och började rita på mig. Jag vågade faktiskt inte titta. Vågade inte röra mig för att det inte skulle bli snett. När han målat färdigt kom narkosläkaren in och så gav han mig en spruta i baken, det jag fruktat näst mest, sedan fick jag stolpiller. Efter någon kvart fick jag komma till operationssalen, var fortfarande pigg. Jag lades på operationsbordet och såg upp mot lamporna. Charles kom in i sin operationsmössa och pekade tummen upp och höll om mina fötter som ett tecken på att ”detta kommer gå jättebra oroa dig inte”. Det kändes jätteskönt att se hans ansikte.

Sköterskorna pysslade om mig under tiden och även de påpekade att jag var ”välmålad”, ytterligare ett tecken på Charles noggrannhet, tyckte jag. Narkosläkaren gav mig dropp och sedan kom narkosen. Jag andades ett, två tre….plötsligt var jag halvvaken och hörde röster och kände att några personer lyfte över mig i min säng. Jag slog upp ett halv öga, såg Charles le…och så slumrade jag till igen. Hörde röster hela tiden, då sköterskorna pysslade om mig. När jag äntligen vaknade var klockan 15,30 och operationen skedde 9,00. Det första jag tänkte på när jag vaknade var att nej, nu har jag legat på rygg så länge, jag kommer ha en stor virvel bak i huvudet, det är bäst jag drar upp håret. Men så lätt var det inte, jag kom inte längre än att lyfta ett finger. Från bröstet och nedåt hade jag svårt att röra mig överhuvudtaget. En sköterska gick förbi, kom in och pratade med mig, tittade på brösten och sade att det såg jättebra ut. Jag såg bara två svullna berg. Jag kände att jag hade svårt att röra mig och fick hjälp för att sätta mig upp men jag var faktiskt tvungen att ta smärtstillande innan jag gick på toaletten. Det roliga är att jag tyckte att jag var så stel och hade så ont att att det inte fanns en chans att jag kunde komma därifrån på ett bra tag men en halvtimme senare var jag på toaletten. Narkosen och smärtstillande gjorde dock att jag kände mig väldigt sömnig. Jag somnade nästan stående.

Min kompis kom för att hämta mig lite senare, jag sade hej och somnade igen. Så där var jag hela dagen. Jag orkade prata lite, äta lite, men sedan var jag tvungen att sova igen. Jag tänkte att det var skönt att Charles inte var här för då skulle jag anstränga mig för att låta klar i huvudet men det var helt omöjligt. Jag var svettig, trött, svag, törstig och orkade inte prata med någon. Dessutom hade jag svårt att ta på mig trosorna efter jag varit på toan. När man är så svag och skör är det skönt att ha någon som pysslar om en. Jag fick te och toast innan sköterskorna släppte iväg mig. Jag tyckte att det var helt otroligt att jag bara för någon timme sedan var orörlig och nu var jag på väg hem. Det var ändå skönt att veta att det fanns hotell på kliniken så om man var svag eller hade ingen lust att åka hem, kunde man stanna och bli ompysslad lite längre. På kvällen hände inte mycket mer, jag åt lite mat, tog smärtstillande och lade mig och sov. Jag var för trött att ens titta på mina bröst. Jag visste att de var svullna och att de inte skulle se ut så om några dagar. Ringde Charles och sade att jag nu kommit hem och att jag mår bra. Han frågade hur det känns med storleken och det känns bra det är bara det att jag är trött och har ont. Omtumlad och snurrig var jag också.

Dagen efter operationen

Hade lite svårt att resa mig från sängen, fick hjälp att komma upp. Klarade att tvätta av mig lätt samt göra frukost. Aktade mig för hastiga rörelser. Klarade också att kamma håret och klä på mig. Dock kände jag av brösten hela tiden. Det var ok så länge jag satt eller stod still, men ställa sig upp eller böja sig ner det gjorde ont. Brösten är fortfarande svullna men nu vågade jag titta på dem i alla fall. Man skulle tro att de skulle se konstiga ut men förutom att de var lite svullna och toppiga, såg de ut som vanligt. Ibland under dagen, glömde jag bort att jag precis blivit opererad men det berodde nog på tabletterna. Fortfarande trött och omtumlad, orkade inte göra annat än att vara hemma och titta på TV. Första dagen kunde jag inte sätta på mig sportbehån då jag tyckte att den klämde åt för mycket. Men dagen efter gick det bättre. Jag har en ganska lös sportbehå, känns lite skönare. Så fort jag mår bättre ska jag åka in till stan och köpa en riktigt bra och fast sportbehå. Men än känner jag inte något lyckorus över att jag fått större bröst. Det känns skönt att operationen är över men jag kan knappt vänta tills jag kan gå och handla den nya behån….

Dag 2

Ingen skillnad från dag 1, fortfarande öm och svullen, orkar inte göra mycket. Men jag känner att jag kan röra mig mycket mer utan att ha ont. Jag tror att många, som jag, inte förstår att det är en riktig operation man genomgår och även om man klarar smärtan bra så är man handikappad några dagar efteråt. Man måste inse att man behöver hjälp både fysiskt och känslomässigt. Jag har starkt psyke men det var påfrestande med narkosen och smärtstillande. Många tankar går genom ens huvud. Jag tänkte gud nu är jag opererad, tänk om någonting händer etc. Det var skönt att veta att jag kunde prata med Charles eller Ann när som helst, jag vet att jag ringde Ann flera gånger.

Dag 3

Känner att svullnaden börjar gå ned, känner också att jag har känsel i bröstvårtan. Vågar inte riktigt ta en ordentlig dusch, svårt att tvätta håret så jag låter min syster göra det åt mig. Klädde på mig och kände mig riktigt pigg. Bestämde mig för att åka in till stan och handla behå. Åkte in med en vän som skulle hjälpa mig att ta på behån, kan vara lite svårt om man är lite stel. Det var skönt att vara ute igen men jag kände mig lite folkskygg då jag var rädd att stöta ihop med folk. Väntade ut alla folkmassor vart jag än skulle så att jag inte skulle riskera att få en armbåge i bröstet. Men när handväskan, som inte är särskilt tung, började kännas som om de vägde 5 kg var det dags att åka hem igen.

Dag 7

Jiippi! Jag har stora bröst, jag är så lycklig. Jag har provat alla gamla behåar för att se att de verkligen är för små ha ha! En vecka har gått sedan operationen och jag känner att jag inte längre behöver smärtstillande men att jag fortfarande har ont. Det känns ändå inget konstigt att jag har något inom mig, det känns faktiskt äkta, som om mina bröst plötsligt växt. Det är lite jobbigt att bara kunna sova på rygg hela tiden. Idag var jag på kliniken igen och Charles tittade på brösten för att se att allt var ok och det var det. Vi, d.v.s. Ann, Charles och jag, var jättenöjda med resultatet. Nu skulle jag vänta 2 veckor till innan stygnen skulle tas bort. Jag kan röra mig ganska fritt men kan fortfarande inte lyfta tungt och motoriken är inte den bästa. Inga snabba vändningar bakåt för att rätta till kudden tex.

Det lustiga nu är att några dagar gick allt framåt men plötsligt började jag känna mer smärta och blev orolig. Man tycker ju att den ska minska. Det kändes som jätte träningsverk samt lite sveda. Det var lite svårt att ha tajt behå. Jag frågade om det på första återbesöket. Enligt Charles är det så, låter logiskt, att när jag äter smärtstillande så rör jag mer på mig. När jag sedan inte tar något dagen efter så känner jag av mer smärta eftersom jag rört mig mer dagen innan, som träningsvärk.

Stygnborttagning

Idag, tre veckor efter operationen, ska jag ta bort stygnen. Eftersom jag bor i London, och inte kan komma till Sverige för detta har jag fått lov att ta bort dem själv. Jag ringde Ann för att försäkra mig om att jag gjorde rätt. Eftersom jag aldrig tagit bort stygn förut var jag faktiskt väldigt nervös.

Både Charles och Ann försäkrade mig om att det skulle gå lätt. Men när jag stod framför spegeln darrade händerna. Jag började dra i ena änden av tråden och andades ut. Tänkte att nu gick det lätt någon centimeter, kände absolut inget motstånd, så nu kommer väl den hårda biten. Jag började dra men insåg att tråden var slut. Jag hade alltså redan dragit ut den innan jag ens trott att jag börjat. Jag skrattade för mig själv, att det var så lätt och jag som var så skakis. Hittills har allt gått som vi velat, kändes underbart. Häromdagen sov jag på sidan och tänkte att nu står väl brösten rakt fram, tittade ner på dem och så att de faktiskt föll ned som de gjorde innan operationen, hur naturligt som helst. Brösten är fortfarande lite ömma, även bröstvårtorna. Men nu är de jättefina. Jag har fortfarande kirurgtejp på ärren, det är säkrare och känns skönare.

Återbesök

Ungefär ett halvår efter operationen är det återbesök. Charles gjorde efterfoto samt visade mig det fotot vi tog innan operationen. Det tog emot att se den, kan jag säga. Det kändes inte som om det var min kropp innan. Jag tänkte att ”det är så här jag borde ha sett ut från början”. Charles klämde lite och konstaterade att de var perfekta!

Brösten känns jättebra, jag känner inte av dem. Framförallt känns de otroligt äkta och har så fin form. Ingen har märkt att jag opererat mig vilket är jättekul. Men när jag går ut och klär upp mig, då kan jag välja fritt mellan alla möjliga plagg. Jag jämförde bröst häromdagen med mina kompisar, och de kändes likadana. Alla tycker dom ser väldigt naturliga ut.

”Kloka ord”

Kortfattat skulle jag kunna säga att det tog tre dagar innan svullnaden gick ner, och en vecka innan smärtan lade sig. Ytterligare en månad innan jag kunde lyfta tyngre. Jag väntade ytterligare två månader innan jag började träna riktigt ordentligt, men jag kunde jogga redan efter två månader. Jag trodde att jag skulle känna av dem när jag sprang men jag kände ingenting. Så jag kan väl säga att för mig tog det tre månader innan jag kände mig helt återställt.

Jag inser nu att om man är liten från början så ska man inte ta för stora bröst, man vill ju ändå leva som vanligt. Jag är jättenöjd med min storlek. Inte för stora och inte för små. Framförallt får jag bra reaktioner från både killar och tjejer om min storlek. Jag inser att folk har lättare att acceptera bröstförstoring om man inte överdriver, även folk som alltid varit emot bröstförstoring. Min pojkväns kompisar som alltid sagt att jag skulle göra jättestora, har bara gett mig komplimanger och sagt att jag gjort rätt som inte gjort större. Jag inser nu att kanske är det inte bröstförstoring i sig som några är emot utan storleken.

Det känns konstigt att något som man längtat efter så länge och väntat på att få göra var över. Jag måste säga att man måste ha hjälp de första dagarna, man är mycket känslig och det är inget trevligt om man inte kan klara sig och har ingen att hjälpa en. Fast jag tror att man skulle kunna klara sig själv, det är bara det att man är lite lat och öm och tycker lite synd om sig själv för man har ont. Jag vet att min syster kammade mitt hår andra eller tredje dagen fast jag kunde kamma mitt hår själv redan dagen efter! Jag tyckte lite synd om mig själv. Jag hade nog själv trott att det inte skulle göra ont så länge som det gjorde. Det var nog mitt fel lite grand då jag inte tog alla tabletter jag skulle tagit. Så här är ett tips, ta allt som Charles ger dig och vänta inte tills du får ont igen. Bara onödigt lidande, jag vet inte vad jag trodde, att jag var superkvinna eller liknande.

Hoppas allt går bra för dig!

/Sara

Evas Kapselklyvning

När jag bestämde mig för att göra en bröstförstoring sökte jag mycket information på nätet – hur går det till? Vad kostar det? Vilka kliniker kan man vända sig till?

Fastnade ganska snabbt för Victoriakliniken. Dom fick bra rekommendationer och kändes seriösa.

Jag bokade tid för ett första möte.

På mötet träffade jag Dr. Randquist och berättade om mina önskemål och hur jag skulle vilja att mina bröst såg ut. Dr. Randquist berättade om hur bröstförstoringen går till, vilket material som används och hjälpte mig att prova ut en, för mig, lämplig storlek.

Första mötet kändes genast väldigt bra och jag bestämde mig redan på plats för ett datum för en bröstförstoring. Tecknade även en försäkring för kapselkontraktion. Försäkringen kostade 3000 kronor extra och jag tyckte att det i sammanhanget är så pass lite pengar att betala för att ha en säkerhet OM något sådant skulle inträffa.

Första operationen

Den första operationen gick mycket bra. Både sköterskor, narkosläkare och Dr. Randquist informerade hela tiden mycket noga vad som hände/skulle hända. Jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Inte ens när jag rullades in i operationssalen och fick min narkos var jag nervös. Alla läkare och sköterskor var så vänliga och ingav ett sådant lugn.

Dessutom kändes vistelsen på kliniken nästan som en mysig hotellvistelse med toppservice – och det gjorde ju inte saken sämre.

Efter första operationen hade jag självklart ganska ont och det spände i bröstmusklerna – vilket är helt normalt efter en bröstförstoring.

Fick instruktion om att göra stretchövningar dagligen för att töja ut bröstmusklerna.

Innan min första operation hade jag självklart sökt på nätet och läst lite även om kapselkontraktioner, men det är inte många kliniker som skriver speciellt mycket om just detta. Det jag hade förstått var att ca.5 % av de som opererar sig drabbas av detta.

”Äsch, 5 % är ju väldigt lite och dessutom har jag ju bra läkkött”, tänkte jag. Jag trodde helt enkelt att jag inte skulle ligga i någon ”riskzon” att drabbas av någon kapselkontraktion. Jag tyckte att jag var försiktig efter första operationen – men jag var absolut inte så försiktig som man ska vara.

Jag tyckte det var lite jobbigt att behöva be om t.ex. bärhjälp. Det här var ju något jag själv valt att göra – ”självförvållat” – och dessutom hade jag ju inte berättat för alla på jobbet om vilken operation jag gjort. Jag bar alltså, redan efter ett par veckor, matkassar m.m. precis som vanligt.

Ville inte heller vara borta från jobbet ”i onödan”. Jag jobbar på kontor och tänkte att ”det är väl klart att jag klarar av att gå till jobbet redan efter ett par dagar – jag har ju inget jobb som kräver tunga lyft”. Redan ett par dagar efter operationen var jag på kontoret igen och satt vid min dator. Nog kände jag att det gjorde lite ont i bröstmusklerna att hålla upp armarna i 90 graders vinkel och knappa på tangentbordet och visst kände jag att jag blev fort trött på eftermiddagen, men trodde att det säkert hörde till. Jag löste tröttheten med att strunta i att ta Alvedonen jag fått – den blev jag ju bara extra trött av.

Redan efter fyra veckor var jag också ute i spåret på min första löptur efter operationen. Hade ju köpt en superbra sporttopp och dessutom kunde man ju börja med LÄTT träning efter någon månad (om min löpning sedan räknas som ”lätt” eller inte funderade jag inte över).

Då jag var tillbaka på kliniken och de tog mina stygn så gjorde det väldigt ont tyckte jag. Stygnen satt ju fast (???) Borde dom verkligen tas nu??!!!

Värken i bröstmusklerna/brösten gav inte med sig. Fortfarande efter 4 månader hade jag ont och kunde inte trycka på brösten eller ligga på sidan och sova. Det kändes som att ligga på en tennisboll när jag lade mig på sidan i sängen.

Jag tyckte inte heller att brösten blev så mjuka som jag hade hoppats – dom var fortfarande stenhårda efter fyra månader om jag ska vara riktigt ärlig.

Ärren tyckte jag inte heller försvann så fint som jag hade läst att dom skulle göra. Dom var fortfarande svullna och röda.

En liten oro väcktes i mitt huvud – kunde jag ha fått kapselkontraktion?

Slog dock bort tanken, mina bröst var ju fina i formen ändå tyckte jag – trots att dom var hårda som sten.

Första kontrollen

Efter sex månader var jag tillbaka på Victoriakliniken för min 6-månaders kontroll.

Dr. Randquist konstaterade direkt att jag hade kapselkontraktion I BÅDA BRÖSTEN.

Det jag befarat, men inte velat tänka på, stämde alltså.

Dr. Randquist frågade om jag hade tecknat försäkringen och förklarade att jag, i och med att jag hade försäkringen, kunde göra om operationen utan kostnad. Han sa också att jag kunde vänta och fundera över hur jag ville göra – att göra om operationen gav nämligen ingen garanti för att jag inte skulle få kapselkontraktion igen.

Just då, när jag satt där hos Dr. Randquist och fick beskedet, visste jag inte vad jag skulle säga. Kom inte på några frågor och visste framförallt inte om jag ville gå igenom operationen igen. Jag hade ju inte förväntat mig att få det tråkiga beskedet. Hade ju bara hoppats på att göra 6-månaderskontrollen, få veta att allt såg normalt ut och sedan åka hem.

När jag kom hem senare på kvällen så snurrade det runt i huvudet av frågor. Jag ville ju så gärna att mina bröst skulle vara mjuka och fina och jag ville ju inte ha ont, men tänk om mina bröst efter ytterligare en operation skulle bli värre och kanske deformerade? Hur skulle ärren bli efter ytterligare en operation – skulle dom i så fall inte bli större? Kunde det tänkas att mina bröst, som var stenhårda nu efter sex månader, kanske skulle kunna bli mjuka om några månader? Kunde jag kanske ”massera dom mjuka” på något sätt? Jag ville ju inte behöva göra om allt igen…….

Jag skrev, dagen efter, ett långt mail till Dr. Randquist med alla mina funderingar och frågor.

Dr. Randquist ringde upp mig redan dagen efter och gav mig svar på mina funderingar.

Att mina bröst skulle bli mjukare av sig själv med tiden eller genom massage förstod jag nu var inget som skulle hända.

Funderade i ett par veckor och rådfrågade min familj och mina närmaste vänner (som kände till att jag gjort en bröstförstoring) och bestämde mig till slut för att använda den försäkring jag tecknat och göra om operationen. Jag tänkte att om det inte blev bättre efter denna operation så skulle jag ta bort implantaten helt. Fast jag hoppades så innerligt att jag inte skulle behöva göra det, jag hade på 6 månader verkligen kommit att älska mina nya bröst. Jag tyckte om att se mig själv i spegeln och se att jag faktiskt HADE BRÖST, fina bröst (trots att dom var hårda som tennisbollar).

Bestämde mig för att denna gång skulle jag vara mycket mer försiktig, lyssna på min kropp och på läkaren och ta alla de mediciner jag fick. Jag bestämde mig för att inte stressa tillbaka till jobbet, inte ge mig ut i löpspåret direkt och framförallt för att INTE BÄRA NÅGOT ALLS!

Andra operationen

Dagen för min andra operation/omoperation kom och jag var, liksom senaste operationen, inte nervös alls. Alla på kliniken var så trevliga och Dr. Randquist och alla andra förklarade, precis som senaste operationen, vad som skulle hända och hur allt skulle gå till.

Allt kändes bra och jag var inte det minsta orolig. Det kändes precis lika tryggt som senast att vara på kliniken.

Jag hade beslutat mig för att stanna hemma och vara sjukskriven från jobbet i två veckor efter operationen. Även om det kostar att vara hemma och vara sjuk så tycker jag att det är lite i jämförelse med vad en eventuell YTTERLIGARE operation skulle kosta.

Hade förberett allt hemma så att inget skulle stå högt upp och så att jag inte skulle behöva bära något alls. Jag vet att jag säkert var FÖR försiktig i vissa lägen, men jag hade som sagt bestämt mig för att jag denna gång skulle göra allt annorlunda.

Första veckan låg/satt jag mest i soffan/sängen. Jag tog alla de mediciner som jag fått på kliniken och då jag blev trött av någon tablett så sov jag.

Jag hade trott att jag skulle ha lika ont och vara lika spänd över bröstmusklerna som efter första operationen, men det var jag inte alls!

Hade fått veta, av sköterskorna på kliniken, att jag inte heller behövde göra dagliga stretchövningar denna gång. Jag förstod att bröstmusklerna redan var uttänjda. Det kändes oerhört skönt att kunna röra armarna fritt denna gång – även om jag som sagt var ytterst försiktig även med stora armrörelser och med att sträcka mig för mycket nu efter min andra operation.

Väl tillbaka på kliniken för att ta stygnen så var jag lite orolig över att det skulle göra lika ont som sist. Låg på britsen och var beredd på att det skulle svida till när sköterskan tog stygnen – men hann knappt notera att hon gjorde något förrän stygnen var borta!

Förstod i efterhand att då jag tog mina stygn den första gången så hade jag förmodligen fått någon blödning eller liknande vid stygnen – pga. att jag lyft, burit och slarvat i största allmänhet – och att stygnen förmodligen ”fastnat” i koagulerat blod. Det är min högst personliga gissning (kanske en läkare skulle förklara det på något annat sätt, men jag vet i alla fall att det gjorde ont att ta stygnen första gången just för att jag inte skött mig efter operationen så som jag borde ha gjort).

Direkt efter att sköterskan tagit stygnen fick jag se i en spegel hur det såg ut där stygnen suttit. Jag blev oerhört förvånad och väldigt lättad då jag såg att ärren redan nu var riktigt fina och inte alls röda, svullna eller större på något sätt.

Den superbra sporttoppen jag köpt efter min första operation använde jag nu istället som ”vardagstopp”. Den gav oerhört bra stöd på dagarna då jag, efter mina två veckors sjukskrivning, var på jobbet och gick omkring (jag var dock noga med att GÅ LUGNT och inte springa till något). Använde även en bra sporttopp, som gav brösten bra stöd, på nätterna.

Efter den andra operationen skämdes jag inte över att be om hjälp eller säga att jag inte klarade av att göra vissa saker. Det var ju MIN kropp som stod på spel och jag ville ju att mina bröst skulle läka och bli sådär fina och mjuka, med ärr som man knappt kunde se om man inte visste att dom fanns där. Så som det skulle vara efter en normal läkningsprocess.

Märkte snabbt att mina bröst denna gång faktiskt BLEV mjukare med tiden och ärren bleknade snabbt. Det kändes så skönt och sporrade mig nästan ännu mer att fortsätta ta det lugnt och inte bära något tungt.

Nu kunde jag också ligga på sidan och sova i sängen utan att det gjorde ont eller kändes obehagligt.

Andra 6-månaderskontrollen

Efter sex månader var jag tillbaka på kliniken igen. Jag kände ingen direkt oro den här gången. Mina bröst kändes så otroligt mycket bättre och mjukare denna gång och dessutom så SÅG de också bättre och mer ”normala” ut. Ärren syntes knappt längre. Kort sagt var allt precis som det ska vara sex månader efter en bröstförstoring och det var precis det beskedet jag fick av Dr. Randquist när han denna gång såg resultatet efter sex månaders läkningsperiod.

Det kändes otroligt skönt att få det beskedet.

Jag ångrar absolut inte att jag valt att göra en bröstförstoring, trots att jag fick dubbel kapselkontraktion och var tvungen att göra ytterligare en operation med allt vad det innebär. Jag avråder heller inte andra från att göra en bröstförstoring. Det viktigaste är att det är något man tänkt igenom ordentligt innan man beslutar sig för att göra och att det är något man gör för att MAN SJÄLV vill.

Det finns dock två saker som jag vill råda alla de som funderar på att göra en bröstförstoring:

▪ Teckna försäkring! Kapselkontraktion är inte vanligt, MEN det KAN drabba dig. En försäkring är en trygghet om något sådant skulle hända.

  • Lyssna på din läkare och på alla de instruktioner du får från din klinik!
  • Ta alla de mediciner du bli ordinerad att ta och, framförallt;
  • TA DET LUGNT OCH LYFT INGENTING TUNGT!

/Eva

Patientberättelser Näsa

Lenas Näsoperation

Jag vill börja med att säga tack. Tack Victoriakliniken, tack Charles!

Tack för att ni fått mitt självförtroende så obeskrivligt mycket bättre.

Jag hade sedan jag var 11 år gammal stört mig på min näsa. Den var annorlunda, inte lika rak och liten som de andras. Eftersom jag var något annorlunda och stack ut blev jag också retad vilket präglade mig väldigt mycket under min uppväxt.

Jag har funderat många gånger om det var på grund av att jag blev kallad ”häxa” eftersom jag hade en knöl på näsan eller om jag helt enkelt inte gillade hur näsan såg ut oavsett vad någon annan tyckte.

Jag vet faktiskt inte men egentligen så spelar det inte så stor roll för jag vantrivdes med min näsa. Jag kände inte att det var jag. Jag ville ha bort knölen, ha en rak näsa som alla andra. Jag kände mig ganska unik och speciell med hur jag såg ut innan men jag ville aldrig någonsin vara med på foton och jag mådde illa varje gång jag gick in i ett omklädningsrum med speglar så jag kunde se min profil. Varje dag var en kamp mot mig själv och alla elaka saker som jag tänkte om mitt utseende. Så fort jag visste att någon kunde se min näsa från sidan ökade pulsen och jag var rädd att någon skulle tycka att jag såg konstig ut, att jag såg ut som en häxa.

Beslutet

Jag bestämde mig redan i 13-årsåldern att jag skulle operera mig, det fanns inget att diskutera även om min familj och släkt tyckte att det var väldigt ytligt tänkt av mig som är en söt tjej, som inte har några problem att få killar eller komplimanger, men ingen kunde förstå, ingen kunde se vad jag såg. Jag såg en stor knöl, någonting jättefult och i mina ögon vulgärt. Jag vågade sällan stå på mig när jag hamnade i en argumentation för jag var rädd att kommentaren skulle komma ”Ja men titta hur du ser ut, din näsa” Fick rysningar bara av tanken.

Jag ville inte att någon skulle se det jag såg och mina vänner sa ofta till mig ”Men det är bara i ditt huvud, du är jättefin.” Men så sa någon kille i klassen att jag såg ut som en häxa och då var alla timmar som man spenderat att peppa mig som bortblåsta.

Jag fick höra om min näsa tre gånger under skoltiden. En gång när jag var 11 år, en gång när jag var 14 år och en gång när jag var 16 år. Alla gånger av olika personer som inte kände varandra. Jag brast i tårar varje gång. När jag fick höra det sista gången bet jag ihop efter jag gråtit och sa, det här var sista gången. Aldrig igen ska någon få mig att känna mig osäker på att jag duger som jag är.

Varför Victoriakliniken

Jag hade bestämt mig sen jag var liten att jag skulle vänta tills jag fyllt 18 oavsett, innan jag opererade mig. För om jag skulle leva med en ny näsa resten av mitt liv så måste jag kunna vänta tills jag fyllt 18, om jag någonsin skulle ändra mig efter operationen och tycka att jag fattade ett omoget och förhastat beslut, men jag tvekade aldrig en sekund från jag var 13 till 18.

Var bara tveksam till vilken klinik och kirurg jag kunde lita på. Det finns ju väldigt många olika alternativ och om man inte känner någon personligen som opererat sig så kan det vara svårt att veta.

Mitt råd är att gå på magkänslan.

Min mamma hade opererat sina bröst på Viktoriakliniken och hade mycket förtroende för Charles och hade även hört att han var specialist på näsor. Jag läste mycket forum på internet och funderade fram och tillbaka. Ska man våga göra det någonstans där priset är lite lägre? Jag hade ju inte några sparade pengar eller inkomst då jag precis gått ut gymnasiet.

Efter många långa samtal med min mamma och pappa så gav de med sig. Jag fick ta pengarna de sparat ihop till ett bufferkonto för mig. De hade ju hört min önskan om en annorlunda näsa så många år så dem visste vad det skulle betyda för mig, en ny start.

Jag ville operera mig tidigt så jag kunde leva med självfötroende så snabbt som möjligt.

Jag förklarade innan operationen att jag var nöjd med mitt utseende i övrigt men just näsan avskydde jag. Jag sa att jag inte ville se annorlunda ut i mitt ansikte förutom i profil mest. Jag ville inte se ut som en barbie docka, jag hade ingen önskan om att få ett ”perfekt” utseende.

Jag ville bara känna mig bekväm.

Operationen – och efter

Jag gick in i operationssalen med en enorm trygghetskänsla.

Jag visste att nu skulle jag bli fri, fri från alla mina onda tankar jag fått handskas med varje dag.

När jag vaknade så var jag väldigt nervös och illamående. Jag kommer inte ihåg så mycket av tiden i början efter operationen förutom att all personal var väldigt omhändertagande men när allt hade läkt och blåmärken samt svullnaden lagt sig så har jag på riktig aldrig varit så lycklig innan.

Mitt självförtroende är bättre än någonsin och jag har aldrig fått en fråga att jag ser opererad ut, vissa bekanta märker inte ens någon skillnad.

Mina nära har sett att knölen är borta men säger att jag ser ut som mig själv, ingen större skillnad för någon annan men för mig så började livet på riktigt efter min operation och den smärta jag kände när jag vaknat, illamåendet och dagarna precis efter, jag skulle leva om dem 100 gånger för resultatet och mitt val att operera min näsa var det bästa beslutet jag fattat.

Så återigen, Tack! Jag kan inte säga det nog. Tack vare er så kan jag leva fullt ut med självförtroende som aldrig förr.

/Lena

Viktorias Näsoperation

Det tog lång tid innan jag ens blev mig medveten om vad egentligen mitt problem var. När man föds med en kropp som man inte trivs med och inte kan påverka anpassar man sig helt enkelt och hittar på vad som helst för att dämpa den ångest som man känner.

I mitt fall gjorde min omgivning mig, på alla möjliga sätt och vis, uppmärksam på att det var något fel på mig. Och eftersom det började väldigt tidigt, i mellan stadiet, så anpassade jag mig helt enkelt till situationen som jag befann mig i.

Och så var det år efter år – år av ständig stress. Det kom en tid då jag och min mamma talade lite om skönhetsoperationer så där på halvt allvar. Men jag kom aldrig på tanken att faktiskt jag kan göra något åt saken. Jag tänkte ständigt: Jag bryr mig inte om vad de säger om min näsa, jag är faktiskt en fin tjej trots allt. Men det ändrade inte den saken att jag inte kände mig bra i mig själv. Och det gjorde mig ”ännu mer” ful – min dåliga utstrålning som följd av min dåliga självkänsla. Visst, jag hade alltid varit en öppen, trevlig och rar tjej gentemot andra men dels också för att jag lät andra göra vad de vill med mig. Jag var en slags springflicka för dem. Ibland försvann jag in i min olycka så mycket att jag inte ens ville gå ut. Min olycka ledde mig in på många dåliga vägar som formade mitt liv i negativ riktning.

Vändningen kom när jag träffade min pojkvän. Efter att aldrig vilja låta honom se mig från sidan eller låta honom komma riktigt nära mig så att han kunde betrakta mig var det han som slutligen sa till mig: Har du aldrig funderat på att göra en näsplastik? Jag trodde inte jag hörde riktigt.

Efter att ha funderat och grubblat i cirka ett år om detta verkligen var det rätta bestämde jag mig för att söka efter någon som kan genomföra en näsplastik.

Det tog inte lång tid innan jag funnit och vunnit förtroende för Victoriakliniken. Det kändes så rätt att ta kontakt med denna klinik så jag bokade tid för en konsultation.

I december 2009 åkte jag till kliniken för en konsultation. Jag var imponerad av det fina och vackra området där kliniken var belägen och jag kände ett lugn när jag kom fram. Men innerst inne var jag inte beredd.

När jag äntligen var hos Charles och han såg på mig kom all ångest och frustration fram. Jag stod framför spegeln och fick betrakta mig från flera olika vinklar och jag blev alldeles yr i huvudet. Jag hade undvikit speglar i så många år att jag nu blev alldeles chockad. Det hela slutade med att jag gick därifrån utan att ha bokat tid för en operation. Jag kände mig helt enkelt inte redo. Idén behövde mogna och jag behövde tid att smälta besöket hos Charles.

Först efter ett halvt år, i juni bokade jag tid för en andra konsultation. I augusti, då jag fått tid bestämde jag mig också för att genomföra operationen. Nu kunde jag inte vänta på att få genomgå en operation. Efter så många år av kval och med min insikt i att allt berodde på min näsa ville jag få det gjort så fort som möjligt.

Så efter tre veckor var det dags. Jag riktigt längtade efter att få ligga på operationsbordet.

Jag gick upp ganska tidigt på morgonen på operationsdagen, duschade mig ordentligt med den desinficerande tvålen och tog på mig rena kläder precis efter anvisning. Pappa körde mig till kliniken och jag kände att denna dag var den största dagen i mitt liv. Jag tänkte ”Här är jag, gör det ni ska!”.

Hela den tid som jag tillbragte på kliniken, när jag ser tillbaka, var bara härlig. För det första är jag så tacksam för att kliniken blivit byggd med den goda viljan att hjälpa människor att må bättre i sina liv och att allt i kliniken genomsyrade professionalitet, omsorg och trygghet. Jag kände mig inte rädd utan lycklig när jag var där. Visst var operationen inte smärtfri. Personligen tyckte jag att det mest kändes obehagligt. Det kändes som om jag fått ett rejält knytnävsslag i ansiktet och att hela mitt ansikte på grund av det hade svullnat upp.

Jag stannade hemma från jobbet i några veckor och vilade mig. Varje rörelse som jag gjorde, gjorde mig trött och att all min energi behövdes för att läka näsan och att återhämta mig. Så småningom kände jag mig bättre och efter cirka tre veckor återgick jag till jobbet. Svullnaden var kvar och det tog en tid tills den gått tillbaka helt.

Det bästa av allt var att det inte syntes att jag genomgått en operation. Näsan blev precis så som jag hade önskat och föreställt mig – den blev jättefin och passade mig!

Nästan inte en enda person kommenterade mitt utseende. De tänkte bara: Den här tjejen har förändrats till det positiva! Och visst var det så. Det kändes som om jag fått nya lungor att andas med – rena, lätta och friska. Det viktigaste av allt var att jag fick en helt annan utstrålning därför att jag kände mig harmonisk i mig själv.

Visst blir inte alla problem lösta i och med att man genomgår en skönhetsoperation. I mitt fall insåg jag att många av mina andra problem hade blivit så uppblåsta och överdimensionerade och nu var mycket lättare att lösa i och med att mitt största och verkliga problem var löst! Min näsa hade verkligen varit en riktig energitjuv!

Pernillas Näsoperation

För första gången kände jag mig nervös. ”Tänk om jag vaknar mitt under narkosen och ni inte är färdiga?”. Narkosläkaren svarade lugnt att det inte var konstigt att jag var nervös men han garanterade samtidigt att jag inte skulle vakna under narkosen. Så klockan 07.30 den 16 december 2002 somnade jag till slut.

Jag vaknade långt senare och kände mig en aning omtumlad. Så fort jag slog upp ögonen var sköterskan där: ”Hur mår du? Du är färdigopererad och är tillbaka i din säng”. Jag kände mig yr och vilsen hade inget begrepp om tid och rum. Ungefär som om jag hade varit på fest i tre dagar och vaknat upp med världens huvudvärk och med en drogad blick. ”Jag har väl mått bättre”, blev mitt svar samtidigt som jag kostade på mig att skratta lite. Förutom att jag kände mig väldigt omtumlad och mörbultad så kändes det ändå inte katastrofalt jobbigt. Min näsa var gipsad och jag hade stora bomullstussar i näsborrarna. Dessutom droppade det lite blod från näsan. Sköterskan satte en uppsamlingsbinda under näsan som hon fäste med tejp. Den var jag tvungen att byta ut med jämna mellanrum. Min röst var mycket nasal och andningen genom näsan var oerhört begränsad. Huvudet dunkade och det kändes spänt runt pannan och ögonen.

Trots omständigheterna kände jag en oerhörd hunger börja tränga sig på. Min mage var ju tom eftersom jag inte hade ätit sedan kvällen innan. Efter klockan 24.00 dagen före operationen fick man enligt anvisningarna inte äta något och självklart så hade jag följt alla anvisningar till punkt och pricka. Jag frågade en av sköterskorna om jag kunde få något att äta men hon svarade att jag borde vänta lite eftersom jag precis hade kommit från operationssalen. Min mage skrek verkligen av längtan efter mat.

Tänkte att jag skulle försöka sova lite till. Med hjälp av det smärtstillande droppet kände jag mig väldigt dåsig så jag vilade lite och somnade om efter en stund. Vaknade till igen och alltid var det någon sköterska där och frågade hur jag mådde och om allt var bra. Till slut lyckades jag tjata till mig lite kall saft. Det var en underbar känsla att känna den kalla drycken rinna ner för strupen och ner i min tomma mage. På grund av gipset på näsan fick jag använda mig av sugrör. Men det dröjde inte länge förrän jag hade behov av att spy. Och min hunger gjorde sig ännu mer påmind.

Sköterskan kom med nya bomullsförband att fästa som uppsamlare under näsan. Därefter kom hon med påsar med frusna ärtor, invirade i handduk. ”Lägg dom här på pannan så går svullnaden ner lite”. Där låg jag i sjukhussängen med frusna ärtpåsar som jag bytte ut med jämna mellanrum och kände min tomma mage skrika än mer efter mat. Dom lät mig göra ett nytt försök med att dricka lite saft, samma visa igen, inget som jag kunde behålla. Jag var trots allt vid gott mod och kände mig glad. Operationen var över och jag hade gjort det som jag så länge hade gått och funderat på – en skönhetsoperation av min näsa!

Undersökningen

Det hela började med att min kompis, som själv hade gjort en bröstoperation i april 2002, lyckades övertala mig att boka en tid för konsultation hos Charles på Victoriakliniken. Hon pratade verkligen gott om läkaren, kände sig så väl omhändertagen på kliniken och, framför allt, väldigt nöjd över slutresultatet. Jag hade ju sett resultatet av hennes operation, blicken i hennes ögon, stoltheten och glädjen över att äntligen ha bröst som hon kände sig kvinnlig med. Inte för att jag någonsin hade funderat på att min kompis hade små bröst. Men efter operationen insåg jag ändå att de nya brösten faktiskt passade hennes kropp bättre. Framförallt såg jag hur hon fick en annan hållning, en annan lycklig blick.

Den 11 maj fick jag en tid för konsultation med Charles. Fick låna min kompis bil och körde ut till kliniken i Uttran/tumba. Blev väl mottagen på kliniken och trivdes direkt i de fräscha och lugna lokalerna. Jag fick fylla i ett papper, med personliga uppgifter. Lite nervös gick jag in i Charles rum. Jag berättade med sviktande röst att jag ville göra en näsoperation. Han undrade varför jag ville göra operationen just nu, ställde frågor kring mitt jobb, frågade om jag nyligen var skild eller om något annat nyligen hade inträffat i mitt liv. Detta för att han inte ville att jag skulle operera mig av fel anledning. Han tog med mig till sin lilla ”spegelhörna”. Det var jobbigt att stå där med en annan person och titta på min näsa i profil, något som jag alltid har försökt undvika. ”Ja, du har en stor näsa, speciellt i förhållande till ditt lilla ansikte och din lilla haka.” Svoscshj…den repliken hade fått mig att bryta ihop om någon annan hade sagt så. Men just där och i detta sammanhanget så kändes det bra, han förstår mig! ”Jaaa…pep jag fram”. Det var verkligen befriande att han vågade säga det jag själv tänkte och tyckte och det jag visste att många andra tänkte men som dom aldrig sa. Jag fick vända på mig och vi tittade på näsan i olika vinklar. Charles studerade min näsa underifrån i skenet av en stark lampan. Det var jobbigt, jag fick bita ihop för att inte börja storböla.

Efter det gick vi tillbaka till Charles skrivbord. Jag frågade om han inte kunde göra en datorbild. Så hade jag sett på tv att man gjorde. Det hade ju varit bra tänkte jag att få veta hur jag skulle se ut sedan om jag nu bestämde mig för att genomföra en operation. Charles förklarade att han inte jobbade med datorbilder, han hade gjort det tidigare men hade slutat med det. Hans förklaring var att det är så svårt att ge ett exakt besked om hur resultatet blir, jag tyckte den förklaringen verkade mycket logisk. Han ritade istället. Med hjälp av en blyertspenna ritade han min näsa framifrån och i profil. Ritade sedan sneda streck på övre delen av näsan, den delen som han ville förändra. Han ritade några små pilar upp som skulle symbolisera att han skulle lyfta min nästipp lite och han ritade några sneda streck parallellt med näsan för att illustrera att han ville smalna av näsan lite. Det lät vettigt. Han förklarade hur han tänkte sig resultatet och hur han hade tänkt åstadkomma det. Självklart var det svårt för mig att visualisera resultatet men som sagt, det lät vettigt.

”Vill du ha en tid för operation nu redan i juni?”. Jesus, tänkte jag, nu är han inte klok. Jag hade ju inte verkligen bestämt mig än utan var ju bara där på konsultation. ”Nä, jag vet inte än om jag ska göra en operation, jag måste tänka lite. Inte har du väl tid så snabbt?” Charles svarade ”Jag tror nog faktiskt att du egentligen har bestämt dig. Det är min klinik och jag bestämmer själv vem och när jag opererar. Vill du ha en tid nu före sommaren så fixar jag det, vill du vänta så går det också bra. Jag gör gärna en näsoperation på dig, jag tror verkligen att jag skulle kunna göra dig väldigt nöjd. Du är också så pass gammal och har tänkt över detta så därför känner jag inte heller några tveksamheter över ditt beslut.” Charles gav mig också ett prisförslag på 36.000 kr som inkluderade att ta bort eventuella blodbristningar. Det var en stor skräck som jag hade, att jag istället för en stor ful näsa skulle få en liten röd fyllenäsa.

Även om det var en kort tid som jag besökte hans rum infann sig en mycket god känsla i magen. Han höll en professionell distans och i viss mån kändes han lite ”amerikanskt” opersonlig men mycket, mycket seriös och kunnig. Jag svarade på hans frågor och fick klart för mig att han valde sina patienter. Han hade tillräckligt att göra för att välja bort patienter som kom i fel syfte. En bra inställning tänkte jag, så har bara en proffsig läkare råd att tänka. Jag åkte från kliniken med många funderingar i mitt huvud.

Operation eller ej?

Efter det följde många månader av tankar, skulle jag eller skulle jag inte. Vad spelade en stor näsa för roll i det stora hela, jag hade akademisk utbildning, ett bra jobb, många vänner, min familj, fritidsintressen och hade aldrig haft svårt att träffa killar. I min bekantskapskrets var jag känd för att vara glad, rolig och påhittig. Det var få personer som kände till att jag led av att ha en stor näsa. Min pappa kom från Grekland och det var hans släktnäsa som jag hade ärvt. En stor näsa med puckel. Jag tror att jag redan som 8-9 åring förstod att jag var annorlunda, jag såg inte ut som alla andra. Mitt utseende var speciellt. Inte bara det att jag hade brunt hår och mörka drag, jag hade inget vanligt utseende. Tonåren var värst, en pärs. Som tjej vill man vara snygg och attraktiv. Jag kompenserade med humor och rapphet, hade alltid svar på tal. Charmade kompisar och killar. Blev en populär tjej bland kompisarna tack vare att jag kunde prata för mig, var intelligent och klarade mig bra i skolan. Tror att detta var räddningen på så sätt att jag aldrig blev något mobbingbarn. I 9-års åldern började dyka upp lite kommentarer kring min näsa, Gonzo, Örnnäsan, Palmenäsa, Häxa, ”Örnen har landat”. De kommentarerna följde med mig upp i tonåren. Det är hårda ord för ett barn och en tjej i tonåren som vill vara snygg och omtyckt bland killarna. Inte för att det varje dag var någon som kommenterade min näsa men det hände med tillräckligt jämna mellanrum.

Jag utvecklade olika beteenden för att undvika situationer där jag visste att jag hade störst chans att bli utsatt. Bytte sida på gatan om det kom en skolklass med barn. Valde att stå i en annan del av tunnelbanan om det kom ett gäng fulla tonårskillar. Stod aldrig i profil vid en spegel. Gick med huvudet mot publiken om jag skulle byta sida i biosalongen och behövde passera filmskenet. Det kan verka absurt. Men dom som aldrig har känt smärtan av kommentarerna kan inte heller förstå.

Efter besöket hos Charles följde många månader av ältande. Skulle jag eller skulle jag inte. Jag involverade några av mina bästa vänner för att låta dem komma med goda råd och för att höra min egna argument sägas högt. Det som talade för en operation var att jag äntligen skulle genomföra något som jag egentligen hade funderat på sedan jag var femton år. När jag var arton år ringde jag anonymt till en platskirurg i Göteborg, bara för att höra efter vad det innebar och vad det skulle kosta. Han sa att jag behövde bli lite äldre så att kroppen och benen hade vuxit klart och han nämnde också summan 25.000 kr. Sedan dess hade drömmen funnits där.

Men åren rullade på och jag inbillade mig att näsan ändå inte var ett stort problem och att jag hade ett bra liv ändå. Innerst inne ville jag verkligen göra operationen men min största rädsla var hur alla andra skulle reagera. Tänk om inte operationen och resultatet blev bra. Skulle då alla människor skratta bakom ryggen? En annan fasa som fanns var att en mängd blodkärl på näsan skulle gå sönder i samband med ingreppet och att jag efteråt skulle få en knallröd näsa. Då skulle det ändå vara en näsa som alla skulle titta på. Tänk om det blev komplikationer i samband med operationen, infektioner? Hur skulle jag besvara alla bekantas frågor, ”oj, har detta varit ett problem för dig?”. Jag som aldrig hade gett sken av att lida av min stora näsa. Helt plötsligt skulle jag blotta mig totalt och avslöja att jag hade lidit och alla skulle förstås prata om det. Ja, nu i efterhand när jag har fått distans till alla funderingar kan jag mest le åt det. Mina tankar och min rädsla var verkligen överdrivna.

Timmarna efter

Timmarna efter operationen kändes bra och personalen på Victoriakliniken var där och pysslade om mig hela tiden. Charles kom några timmar efter mitt uppvaknande. Han skakade på huvudet och sa ”Det var den svåraste näsoperation som jag någonsin gjort.” Charles förklarade att mitt näsben varit oerhört hårt och att man hade behövt två händer för ”hyvla loss” benbitar från näsryggen. Dessutom fanns det en fraktur på näsbenet som innebär att jag vid något tillfälle hade brutit näsbenet. Jag minns inte riktigt men troligtvis var det en gång när jag var en 17-18 år som jag fick ett mycket hårt fotbollsskott rakt på näsan. Eftersom jag aldrig ville ha någon uppståndelse kring min näsa låtsades jag som ingenting och försökte dölja hur ont det gjorde. Charles sa också att min näsa dessutom var väldigt sned, näsbrosket satt i mitten av ena näsborren, kraftigt förtjockad och skadad. Normalt sätt tar en näsoperation ca 1,5 timme men min operation hade tagit 3,5 timme! Charles hade vid två tillfällen tänkt att han var klar och ”lagt ihop näsan” men ångrat sig. Han ville verkligen att resultatet skulle bli riktigt bra. En ytterligare försvårande omständighet var att min hud är tunn. Så om någon detalj var felplacerad när näsan skulle ”läggas ihop” så lös det igenom huden.

Efter operationen talade jag med såväl narkosläkaren och sköterskorna. De log och skakade på huvudet åt Charles ”Han är bara så oerhört pedantisk och envis.” Huuu…det spred sig en jobbig känsla i magen. Min operation var den svåraste någonsin. Hundra tankar flög genom huvudet och tanken på att min näsa skulle bli en katastrof kom förstås emellanåt.

Nya frusna ärtpåsar levererades och sent, sent på kvällen på operationsdagen kunde jag äntligen få i mig en liten mängd dryck. Normalt sett åker man som patient hem samma dag som näsplastiken genomförs. Men eftersom min operation hade tagit så lång tid och jag inte hade lyckats äta på hela dagen så bestämdes det att jag skulle stanna över natten. Jag kände mig verkligen väl omhändertagen. Jag sov inte så mycket, slumrade till och vaknade igen. I sängen bredvid låg en tjej som hade gjort en bröstoperation, hon bad om mer smärtstillande under natten. Själv hade jag inte så ont. Det jobbigaste var andningen, att inte kunna andas genom näsan. På morgonen åt jag en ljuvlig frukost och njöt av känslan att bli mätt igen. En kompis kom och hämtade mig med bil och vi bestämde att jag skulle sova hos henne några nätter för att slippa vara helt själv.

Äntligen hemma

Väl hemma hos min kompis försökte jag vila medan hon var på jobbet. Jag var ordinerad att hålla huvudet högt i sängläge för att inte blodet skulle åka tillbaka genom näsan. Jag var tillåten att gå och vara uppe med begränsningen att inte luta huvudet eller kroppen framåt. Jag försökte sova och vila så mycket som möjligt. Det var helt omöjligt. Tänk dig att du drabbats av den värsta förkylningen och att näsan är blockerad av snuvan. Så fort jag somnade vaknade jag till igen p g a att munnen blev torr och jag inte kunde andas genom näsan. Mönstret upprepade sig, jag slumrade till, andningen fastnade i halsen, jag ryckte till och vaknade igen. Liksom på Victoriakliniken tog jag fram påsar med frusna ärtor som jag la i en torr handduk och placerade på pannan. Pulserandet kring ögonen hade accelererat. Under tisdagen svullnade det kring ögonen och mina normalt sätt stora bruna ögon var bara två streck och färgen runt ögonen var ljuvligt lila och blå. Hela mitt ansikte svullnade upp, jag var rund som en boll och mycket färgrann. Dag två och tre var dom värsta dagarna och jag var gråtfärdig av trötthet. Bommullstussarna i näsan hade jag fått instruktioner om att ta bort på morgonen dag tre. Tidigt på morgonen skyndade jag mig till toaletten för att frigöra mig från dessa andningshinder. Tänkte att nu, äntligen ska jag kunna få andas igen. Döm om min förvåning när det visade sig att det hjälpte föga att ta bort bomullstussarna. Min näsa var så svullen inuti så även utan bomullstussar var det i princip omöjligt att få igenom någon som helst luft via näsan.

Aptiten var normal och jag kunde både äta och dricka som vanligt. Under hela första veckan sov jag hos en kompis, det kändes tryggt att ha någon hos sig när jag inte mådde så bra. Min kompis sa att jag såg ut som en Rumpnisse, från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Näsborrarna med gipset stod rakt upp och jag var rund i ansiktet. Många tankar flög igenom mitt huvud den först veckan och jag undrade om jag verkligen hade fattat rätt beslut. Det var hela tiden då som jag kände en enorm trygghet i att Charles verkade vara en seriös läkare och att alla hade pratat om hur noggrann och pedantisk han var. I mina tankar så snurrade trots allt orden om en svår operation men jag försökte hela tiden tänka ”det blir bra, det blir bra, han är duktig och seriös.” Första veckan gick, med ett par timmars sömn per dygn och ett ansikte som kulminerade i svullnad och färg dag tre. Därefter blev det bättre och färgerna blev mildare och började gå över mot gult. Jag var bara utomhus vid två korta tillfällen. En enorm kyla hade brett ut sig över Stockholm och det kändes högst olämpligt att förfrysa näsan.

Stygnborttagning

Återbesök veckan efter operationen. Charles tog bort gipset och stygnen. Han tittade med en lampa långt in i näsan och sa att det såg bra ut. Tryckte ovanpå näsryggen med en enorm kraft…ohaha..det gjorde ont. Tänkte att det var ett hållfasthetsprov men efteråt förstod jag att han försökte forma till benet runt näsan ytterligare lite grand. Så frågade Charles om jag ville titta hur det såg ut innan han skulle lägga på ny tejp. Jag fick gå fram till spegeln och kände att jag inte hade några stora förväntningar och tänkte att näsan kunde vara blå och röd och sned och konstig på alla sätt, det hade ju ändå bara gått en vecka. Så stod jag där och såg på min näsa. Den var fin. Den såg i princip helt normal ut, den hade fortfarande min tidigare längd men var rak och helt normal. ”Du kunde ju likväl varit född med den näsan” sa Charles. Min ögon tårades och jag fick hålla emot för att inte brista ut i storgråt. Så många känslor på en och samma gång. Jag fick hoppa tillbaka till britsen, Charles ville försöka trycka ytterligare lite på benet runt näsan. Mina tårar började rulla på kinderna. När besökstiden var slut sa vi hej och vi syns igen om en vecka. Mina tårar fortsatte att rinna, okontrollerbart. Charles blev orolig att jag inte var nöjd med resultatet och att det var därför jag var ledsen. Smärtan blandat med min oro från första veckan och min samlade oro från 15 år tillbaka i tiden tillsammans med sömnlösheten, lättnaden och glädjen blev bara för mycket.

Det blev jul och jag åkte till Helsingborg, där jag är uppvuxen och har min familj. Det var en fruktansvärt kall jul, temperaturen låg runt minus 10-15. Jag fick hålla mig inomhus mesta delen av tiden. Med tejpen såg jag ungefär formen på näsan och kunde ana att det nog skulle bli bra, trots allt. Under julveckan började jag ringa några av mina vänner för att berätta att jag hade gjort en näsoperation. De flesta var förvånade och undrade hur länge jag hade funderat på det. Jag fick beröm för mitt mod och fick berätta historien om operationen gång på gång. Veckan gick och min andning var något bättre men långt i från bra. Jag var fortfarande ordinerad att sova med huvudet högt. Min svullnad la sig och blåmärkena runt ögonen hade så gott som försvunnit och jag hade bara några gula fläckar kvar på kinderna. Varje gång jag fick tillfälle att spegla mig studerade jag näsan i detalj, från sidan, underifrån, från andra sidan, framifrån. Jag var så nyfiken. Ville så gärna bara rycka bort den där tejpen.

Veckorna efter

Återbesök veckan efter och Charles tog bort tejpen. Åhhhh…näsan såg fortfarande fin ut. Den var lång och markerad men kändes väldigt naturlig och fin. Samma dag på kvällen beslöt jag mig för att bjuda några vänner på ost, kex och vin. Min kompis som jag hade bott hos första veckan fick en chock. Hon förstod inte hur jag på två veckor kunde ”se helt normal ut” med tanke på hur jag såg ut dag två och tre. Mina andra vänner var fulla av beundran. Kommentarerna som jag fick var ”Du ser inte speciellt förändrad ut”, ”Näsan känns helt naturlig”. ”Du har ju inga ärr!” ” Det syns ju ingenting!”. ”Näsan smälter bra in i ditt ansikte.”

Det stämde bra. Min ”nya” näsa såg helt naturlig ut och Charles hade verkligen lyckats forma en näsa som passade in i helheten. Den nya näsan var betydligt mindre men fortfarande markerad. Jag hade inte fått en helt annan näsa t ex en liten pluttenäsa med näsborrarna uppåt, som min tanke var när jag hade gipset kvar.

Jag valde att vara sjukskriven ytterligare en vecka och därefter arbetade jag på distans i en vecka. Under dessa två veckor vaknade jag ibland på natten och var orolig. Var tvungen att gå upp och titta i spegeln för att se att näsan inte hade förändrats på något konstigt sätt. Gick väldigt mycket i affärerna och plockade med mig kläder till provrummen. Stod där och kollade på näsan från olika vinklar med hjälpa av provrummens många speglar. Ville veta hur jag såg ut, på riktigt. Jag studerade näsor i tunnelbanan och jämförde om den ena eller den andra var lik min. Under drygt 30 år hade jag ju haft en identitet som nu hade förändrats i någon mån. En märklig känsla. Det kändes bra att få lite tid för mig själv, hinna smälta och reflektera. När jag väl återvände till mitt jobb, ca 4 veckor efter operationen var jag väldigt trygg och kände mig nöjd med resultatet. Därför blev alla möten med kollegorna mycket odramatiskt.

Återbesök

På mitt återbesök efter 6 månader såg Charles att det hade blivit ärrbildningar inne i näsan. Några dagar senare fick jag en ny tid för operation. Den operationen tog bara tjugo minuter och gick mycket enkelt enligt Charles. Även denna gången blev jag oerhört väl behandlad av personalen på Victoriaklinken, inga problem utan bara väldigt bra service. Efter den andra operationen har min andning blivit normal igen. Första halvåret hade jag en nasal ton i rösten och hade problem med muntorrhet för att andningen genom näsan inte fungerade fullt ut. Jag tänkte hela tiden att det släpper nog om ett tag och därför tog jag inte själv kontakt före mitt 6-månaders återbesök.

Nu har det gått 9 månader efter min operation. Nästan varje dag studerar jag min näsa och tänker att jag är så tillfreds med mitt beslut att genomföra en operation. Jag har en jättefin näsa! Näsan är inte perfekt och fortfarande är t ex mitt brosk lite snett men det är ingen sak som andra lägger märke till. Med tanke på hur min näsa såg ut innan det som Charles har åstadkommit är jag verkligen nöjd med resultatet. Före min operation läste jag inte så mycket kring näsplastik och jag valde att inte berätta för mer än en handfull av dom jag känner. På något sätt var det mitt beslut och jag kände att jag inte ville veta för mycket från olika artiklar eller inhämta information via andra personer som skulle få mig att ändra mitt beslut. Efter operationen däremot ville jag vet så mycket som möjligt och jag letade och läste allt jag hittade på Internet för att få bekräftat att jag hade ett naturligt läkningsförlopp.

Mina farhågor om andra människors synpunkter och reaktioner var extremt överdrivna. När jag väl beslutade mig för att ringa och beställa en tid för operation och jag några dagar senare fick bekräftat att jag hade fått en operationstid den 16 december, föll en stor sten från mitt hjärta. I det ögonblicket visste jag att jag hade fattat rätt beslut. En lättnad och trygghet infann sig. Just då var jag säker på att det var det jag ville och i samma stund bestämde jag mig för att inte bry mig om vad andra skulle säga eller tycka i efterhand. Min slutsats är att andra människor inte enbart har sett min stora näsa. Ca 65% av den jag träffar lägger inte märke till att jag har gjort en operation förrän jag själv berättar det! När jag väl berättar det säger dom att det ser jättebra ut och undrar hur jag såg ut innan. Vissa minns och andra minns inte riktigt. Kontentan av det är att jag har en näsa som är naturlig och passar in i mitt ansikte. Dessutom hade jag en förvanskad bild av att min tidigare stora näsa var lika central för andra människor som för mig, vilket var helt fel. Bäst är min inre känsla och den ro som har lagt sig. Nu slipper jag tänka om jag ska eller inte ska operera, nu är det gjort!

”Kloka ord”

Mitt råd till dig som funderar på operation:

▪ Känn dig trygg i ditt beslut.

▪ Har du andra problem kanske du ska lösa dom först. Näsoperationen kommer inte förändra ditt liv och eliminera dina övriga problem. Jag gick själv hos psykolog under en period av mitt liv för att reda ut relationen till min mamma och pappa och deras komplicerade skilsmässa som inträffade när jag var 15 år.

▪ Tänk inte så mycket på vad andra kommer tycka och tänka, vissa människor kommer inte ens se att du har gjort en operation.

▪ Välj en läkare som du känner dig 100% trygg med. Den tryggheten behöver du, framför allt när du känner tveksamhet de första veckorna.

▪ Speciellt första veckan är jobbig, var beredd på det. Men det blir bättre!

▪ Välj inte läkare på grund av priset. Ett gott/dåligt resultat kan inte räknas i pengar. Det är din kropp och den ska du vara rädd om.

▪ Gör klart vad som ingår i priset.

▪ Vill du göra operationen. Spara pengar, låna resten om du behöver. Du får snåla in på lite kläder och några resor istället.

▪ Gör operationen för din egen skull! Inte för att din mamma, kompis eller pojkvän tycker det. Är det ett problem för dem eller för dig?

▪ Gör du operationen på vinterhalvåret tänk på förfrysningsrisken.

▪ Du måste vara extra försiktig första året. Kan hända att du måste avsäga dig vissa aktiviteter där du riskerar slag mot näsan (innebandy, fotboll, ishockey m.m.).

▪ Ha realistiska förväntningar.

Jag skulle aldrig tveka att fatta samma beslut igen om att genomföra operation. Mitt val av läkare och klinik hade i så fall också varit solklart. För mig har Victoriaklinikens professionalism gjort att jag under de tuffa perioderna ändå har känt en inre trygghet att det ordnar sig. Det har varit värt pengarna och de tuffa dagarna, helt klart!

/Pernilla

Patientberättelser Fettsugning/Bukplastik

Lillemors Bukoperation

Det har nu gått fyra månader sedan Dr Charles Randquist gjorde min bukoperation på Victoriakliniken. Jag är fortfarande jättenöjd och resultatet är över förväntan fantastiskt bra. Han är verkligen duktig!

Jag tar det från början.

Jag har alltid varit smal men efter två förlossningar (varav en med bikinikejsarsnitt) och 35 års ålder så började kilona att komma samt att bikinisnittet hade resulterat i en ”kängerupåse”. Jag började redan nu tänka på att ev operera min mage.

Tio år senare hade jag gått upp 17 kg och vägde nu 67 kg och var ca 162 cm lång med mycket skinn och fett runt magen. Det var inte kul. Till viss del helt omöjligt att träna bort. Det visste jag. Jag hade länge velat göra denna operation men hela tiden väntade jag på att träffa eller höra talas om någon som kunde rekommendera en seriös läkare som var väldigt duktig.

Jag hade ju hört många ruskiga historier om operationer som gått fel. Nej, det skulle inte hända mig. Jag var verkligen kräsen. Det fick bara inte bli fel!

En dag i november -02 såg jag ett reportage i Expressen om en mamma som hade gjort samma stora operation som jag ville göra. Hon var jättenöjd. Jag tog reda på lite mer om den där Charles Randquist. Jag kollade upp att han inte hade några anmälningar på sig och frågade även några som kände till honom. En kvinna sa att hon trodde att han var en av de tre bästa i Sverige.

En klinik sa att dom tyckte att det var onödigt med bindvävsmassage. Det skulle jag få både före och efter operation hos Charles vilket jag tyckte verkade seriöst.

Efter detta var jag beredd på ett första möte. Jag hade funderat på hur mycket pengar jag ansåg mig ha råd med men det viktigaste var att jag kände mig trygg och så säker jag kunde på att han inte skulle ”klanta till det”. Det var min stora fasa. Jag och min man åkte till Victoriakliniken efter att ha avtalat en tid. Det kändes lite pirrigt innan men vi fick ett mycket seriöst och behagligt intryck av honom. Vi diskuterade hur stor operation som ev var aktuellt och pris förstås. Jag konstaterade att han var ca 15.000:- dyrare än vad jag hade kalkylerat med. Jag insåg också att det var svårare att hitta en person som jag trodde skulle vara kvalificerad enl mig själv än att få banken att höja lånet. Efter att ha samrått med min man så sa vi okey. Vi bestämde ett datum för operation i början på december -02.

Något som kändes tryggt med Charles var att han verkade inte lämna något åt slumpen. Han frågade ang rökning och jag sa som det var. Jag hade slutat i augusti men trots detta rökt ca 10 cigaretter sedan dess. Det var viktigt att vara helt ärlig tyckte jag. Totalt rökförbud sa han och det hjälpte ju mig ännu mer att kunna sluta.

Jag kom dit en tidig decembermorgon och blev väl omhändertagen. Jag fick mitt rum och gjorde mig redo för operation. Alla var väldigt vänliga. Narkosläkaren hade jag blivit uppringd av hemma och han visste att jag inte ville ha någon lugnande medicin innan jag skulle sövas. Allt kändes professionellt och tryggt. Jag skulle opereras kl. 09.00 och det skulle ta ca 5 timmar. Okey. Hejdå. Vi ses sa jag och sen vaknade jag på eftermiddagen med ett jättebandage på magen, syrgas och smärtstillande medel.

Allt hade gått jättebra!

Han hade fettsugit rygg och mage. Skulpterat en midja och klippt bort 20 cm skinn under naveln. Samt flyttat upp naveln som annars hade suttit på lite tokigt ställe. Otroligt!

Jag var rätt aktiv efter operation (om man nu kan vara aktiv) dvs rörde på tårna, gick upp på toaletten och rörde mig i rummet litegrann. Jag ville få igång blodcirkulationen på en gång men inte anstränga magen förstås.

Jag blev i alla fall väl omhändertagen två dagar till även om jag tycker att den korsett som jag skulle ha efter operationen i tre månader, borde ha funnits på plats redan innan operation. Det var en bagatell men just när man är nyopererad och har gått igenom en så här stor operation så är man väldigt känslig. Så var även jag.

Jag åt smärtstillande medel så som dom sa men kunde sluta med ena sorten lite tidigare än beräknat.

Efter två veckor fick jag en vätskeansamling under naveln. Det gjorde inget ont och Charles dränerade bort den på två minuter vid det återbesök då han tog bort stygnen vilket inte heller gjorde något ont (det kanske sved till lite). Någon egentlig smärta kan jag inte påstå att jag har haft.

Jag tog det väldigt lugnt med lyft och lät resten av familjen ställa upp. Dom var helt underbara.

Korsetten kunde jag sluta med redan efter knappt två månader. Det var skönt.

Operationstejp på ärret har jag fortfarande. I ett halvår efter operation sa Charles och kan det göra att ärret blir mindre framträdande så är det inte något större besvär tycker jag. Det ser faktiskt inte ut som ett vanligt fult ärr utan som ett streck som man har ritat från ena höften till den andra. Han är duktig på att sy. Det måste jag säga. Han syr på insidan av huden och i flera lager på något genialiskt sätt. Jag har varit noga med att så fort det är något jag inte förstår eller undrar över så frågar jag. Det är ju min mage och även om jag inte har några förväntningar att se ut som en tonåring så vill jag ju att det ska bli så bra det bara går och jag är verkligen otroligt nöjd. Det är fantastiskt skönt att kunna ha jeans och t-shirt utan att det putar ut på en massa ställen.

Han är värd varenda krona och jag kan bara tycka att det var synd att jag inte gjorde detta tidigare. En sak är ju definitivt säkert. I sommar tänker inte jag bada i vassen i alla fall!

/Lillemor

Patientberättelser Ögonlock

Sandras ögonlocksplastik och ansiktslyft

JAG, som inte ens är särskilt fåfäng har gjort DET HÄR!?

Allt började med att en av mina bästa väninnor fick sin näsa fixad. Hon har alltid varit jättesnygg, men nu blev hon om möjligt ännu snyggare. Victoriakliniken hade hon hittat via nätet och var väldigt nöjd med hela upplevelsen, från första besöket till sista.

Då jag i hela mitt vuxna liv alltid funderat på att operera min näsa kände jag att näe, nu fasen är det dags. Jag har aldrig gillat min näsa, stor och krokig (efter en kraftig smäll i barndomen som jag inte ens kommer ihåg) och med en inte helt vacker längd. Men pengar och det omfattande ingrepp som en näsoperation faktiskt är hade hittills hållit mig tillbaka.

Men nu var det dags. Pengarna fanns och konsultation bokades. Mötet med klinikpersonalen kändes bra. Jag visste vad jag ville, Dr Randquist var rak, objektiv och konkret, OP- tid bokades och ingreppet gjordes i november 2012. Det blev en mer komplicerad operation än väntat då min en gång brutna näsa var rejält krossad. Men allt gick väldigt bra och läkningsprocessen snabbare än (jag) väntat. Resultatet blev precis som jag önskade. Jag ser fortfarande ut som mig själv fast lite snyggare, med en rak, något smalare och något kortare näsa. Om jag ångrar något? Att jag inte gjorde det här för tjugofem år sedan.

I samband med detta ingrepp funderade jag även på att fråga om det som jag tidigare trott var det enda ingrepp jag kunde tänka mig göra: en ögonlocksreduktion.

Så, sexmånaderskontrollen efter näsoperationen förvandlades också till en konsultation.

Till saken hör att jag varken ser ut som min ålder eller uppför mig som en person i min ålder (vad det nu betyder) och tycker jag är snygg nog ända, men åldern kommer snart att börja ta ut sin rätt med vad det innebär men minskad elasticitet i huden, djupare rynkor och allt. Så på denna sexmånaderskontroll-som-blev-en-konsultation drämde jag även till med att fråga vad det skulle innebära att göra ”the Full Monty”, d.v.s. förutom ögonplastiken även ett komplett ansiktslyft. För hur det än är, som jag resonerade, ska jag göra det ena kan jag lika gärna göra allt på en gång och jag vill inte komma tillbaka in en gång till. Så varför inte ta allt samtidigt?!? Som med näsan ville jag inte se ut som någon annan än mig själv eller se yngre ut för den delen, bara lyfta upp valda delar, strama till käklinjen och generellt skjuta på åldrandeprocessen så långt det är möjligt. Och därigenom se generellt fräschare ut, längre. Dr Randquist förklarade att det skulle innebära ett pannlyft, mid-face lyft och ansiktslyft. Han berättade att det här och det här och det här skulle han göra och så här skulle resultatet bli.

Jag bestämde mig redan där under konsultationen. OP-datum bokades, till december 2013. Av olika anledningar var jag tvungen att skjuta på detta datum ett år, men så i december 2014 blev det verkligen av.

Då jag när jag väl bestämt mig för att genomföra något sa koncentrerar jag mig på att det ska gå bra. Jag gillar Dr Randquists absoluta självsäkerhet som gränsar till arrogans, men jag känner mig fullständigt trygg i hans väldigt kapabla händer. Och tur är nog det, för jag hade nog inte riktigt insett vilket gigantiskt ingrepp jag bestämt mig för att göra och hade gjort förrän efter OP, och de närmaste dagarna därefter.

Operationsdagen börjar med att efter ankomst installera sig i salen, i väntan på pre-OP undersökningen och ”kart-ritningen” där Dr Randquist markerar på ansiktet hur och var det ska snittas. Då jag är en våga-vägra-Botox-och-artificiella-fillersperson letades det även ett ställe att ta kroppsfett ifrån för att dels fylla ut min tunna underläpp något, dels de djupare faror i ansiktet jag hade, dels för att fylla ut insjunkna partier. Det visade sig inte vara helt lätt då jag är ”rätt” vältränad och inte har särskilt mycket underhudsfett att tala om. Efter lite letande hittades en liten fettdepå vid insidan av knäna (!) där det beslutades att fettet skulle tas ifrån. Tillbaks till salen och väntan på besök av narkosläkaren som var snabbt avklarat.

OP tog +- tre timmar och efter uppvaknandet var jag inte mycket att ha. Enda gången tidigare som jag blivit sövd var när jag opererande näsan och då hade jag inga problem (förutom att jag frös så förfärligt vid uppvaknandet), men den här gången kunde jag inte behålla något i magen, inte ens en droppe vatten, hur törstig jag än var. Det var inte så kul. Och när jag kände på mitt hårt bandagerade huvud dubbelt så stort som vanligt undrade jag i mitt stilla sinne vad fasen jag egentligen gjort.

Dagen efter OP var jag märkligt euforisk och kunde inget annat att skratta fastän det gjorde väldigt ont att göra just det, skratta åt det totalt absurda ingrepp som jag låtit min kropp – eller mer specifikt mitt ansikte – genomlida. När jag tittade mig i spegeln insåg jag att jag såg ut som jag gått tolv ronder mot Mike Tyson – och förlorat. Helt galet. Ånger fanns inte på kartan, gjort är gjort, men omfattningen av ingreppet och absurditeten av det hela slog till med full kraft. Och jag kunde inget annat än skratta.

JAG som inte ens är särskilt fåfäng har gjort DET HÄR!!!

Jag spenderade två nätter på kliniken vilket är praxis vid ett så stort ingrepp och följande fem nätter fram till första återbesöket spenderades på hotellet nästgårds*, på promenadavstånd till kliniken. Det kändes tryggt då jag inte bor i närheten av kliniken eller ens i Sverige dagligdags. De två nätterna på kliniken var som sig bör då jag inte hade några som helt komplikationer. Ja, förutom OP-dagen när jag ingenting kunde behålla i magen. Dagarna två rann behagligt iväg med regelbundna ”sticka-in-huvet-och-kolla-om-all-var-OK”-besök av personal och dagliga besök av Dr Randquist.

Utskrivningsdagen med bandageborttagning och hårtvätt var ljuvlig.

Följande fem hotellnätter flöt också behagligt på, med korta promenader runt omgivningarna redan dag två. Visserligen skrämde jag säkert slag på hotellpersonalen och övriga gäster, de stackare jag mötte ute på mina promenader och personalen på Stationskaféet som jag besökte dagligen. Den enda som vågade fråga vad som hade hänt var ”det lokala fyllot” på Thai-restaurangen där jag åt den sista kvällen av min vistelse i Saltsjöbaden för den här gången (Hotellrestaurangen hade bara fyra huvudrätter på menyn och jag hade ätit mig igenom alla). Jag försäkrade henne om att jag inte hade fått stryk även om det krävdes en del övertalning.

Det enda jobbiga under den veckan var att jag inte kunde gå på toaletten ordentligt på fem dagar. Och för en som har en normalt sett väldigt regelbunden och hälsosam stolgång minst en gång om dagen var det en prövning som heter duga. Lyckligtvis rättade det till sig den femte dagen men det var en pärs. Särskilt som man inte är särskilt villig att krysta nämnvärt med stygn runt hela huvudet…

Första återbesöket en vecka efter ingreppet gick utmärkt. Stygnen på ögonlocken plockades bort, läkningen av allt annat gick enligt eller t.o.m. före plan, så även om mitt ansikte och hals hade spännande kulörer så var svullnaden så gott som helt borta. Det enda som faktiskt gjorde ont var intressant nog stället vid/bakom knäna där fettsugningen gjorts. Ansiktet var domnat från tinningarna ner över käkarna och var ömt vid beröring (och det är något som tar tid att komma tillbaka). Jag åkte därifrån med två knutändar och häftor någon centimeter innanför hårfästet ovanför pannan (det var ändarna från trådarna från ögonbrynslyftet som dragits innanför huden), fyra häftor någon centimeter innanför hårfästet på ömse sidor längs tinningarna (från mid-face lyftet) och pyttestygn från tinningarna ner längs öronkanterna och upp bakom halva örat (från face-lyftet). Allt detta tas bort vid andra återbesöket, två veckor efter operationen.

Vecka två efter ingreppet var jag uppe mer eller mindre som vanligt, minus aktivt sportande. Blåtirorna bleknade dag för dag, ansiktet fortfarande ömt vid beröring och avdomnat runtom, men ingen smärta: tja, förutom knäna förstås!

Andra återbesöket två veckor efter operationen gick galant. Det var en befrielse att plocka bort stygnen: de hade börjat klia rätt rejält. Svullnaden var i princip helt borta, det var bara halskörtlarna som fortfarande var lite vätskefyllda och det tar tid att bli av med. Dr Randquist var mäkta nöjd med resultatet och det var (är) jag också. En veckas sjukskrivning till hade jag, sedan lite julledigt från jobbet, så jag var inte tillbaka i mitt ”vanliga” liv förrän fyra veckor efter operationen, vilket kändes som en perfekt konvalescenstid.

Redan tredje veckan efter OP började jag springa lite lätt igen: jag är en aktiv person och tränar ofta och regelbundet. Och mer än två veckors inaktivitet – om man inte räknar promenader – är för mig tortyr. Så även om det kanske inte är att rekommendera – det är helt individuellt – så snördes löparskorna på efter fjorton dagar och jag sprang små rundor varannan dag efter det. Och ansiktet trillade inte av.

När jag skriver detta har styvt fyra månade gått sedan ingreppet gjordes. Jag har haft en period av ”var-det-verkligen-värt-det-jag-ser-ju-likadan-ut- som-innan” jag kunde köpt (en väldigt bra) ny bil för pengarna istället… men nu, efter ytterligare en tid börjar jag växa in i ansiktet och jag ser verkligen jäkla fräsch ut!!! Jag har tränat som vanligt sedan tre månader tillbaka och allt känns toppen!

Jag ser inte ett dugg lyft ut, bara som mig själv, fast bättre, precis som jag ville uppnå. Och det är just det jag har fått höra av vänner och kollegor i min omgivning: att jösses, du ser bara bättre och bättre ut. Men jag tror inte att någon kan ana att jag gjort ett ansiktslyft: även om jag inte skulle förneka att det var så skulle jag få frågan. Jag har ingenting att skämmas för!

Slutsats: Jag kan inte nog tacka Dr Randquist och Victoriakliniken för sitt excellenta arbete: jag har från första stund känt mig fullständigt trygg i hans mycket kapabla händer. Med sin självklara och no-nonsensattityd plus en väldigt sund filosofi vet jag att Dr Randquist med personal gör allt för att hela upplevelsen ska bli den allra bästa. Jag rekommendera högt och varmt Victoriakliniken

. //S.

Så här blev resultatet av min näsplastik

Så här blev resultatet av mitt ansiktslyft

Anitas ögonlocksoperation

Jag är 54 år och har de senaste 15 – 20 åren mer eller mindre störts av mina tungt hängande ögonlock. Störts såtillvida att jag tyckt det varit fult helt enkelt. Jag har även många gånger fått höra att jag ser trött ut, fast jag definitivt inte varit det.

Till och från har jag snuddat vid tanken på plastikoperation, men alltid slagit bort det med att sånt gör väl bara officiella personer! Har jag inte gjort det tidigare, så är det väl ingen idé nu? Hur som helst, tankarna på operation återvände med allt tätare intervaller (varje gång jag såg mig i spegeln, faktiskt!).

En dag tog jag mod till mig och tog kontakt med Victoriakliniken (som inte ligger mitt i Stockholm, utan strax utanför i lugn avskildhet). Jag fick information per telefon och en tid för konsultation redan en vecka senare.

Tiden dit var jag nervös och osäker. Ska jag verkligen? Vid min ålder? Etc. Jag gick i alla fall dit på avtalad tid. Det första jag slogs av var miljön på Victoriakliniken. Den var så lugn och avstressande. Det var ljusa, luftiga lokaler, mycket smakfullt inredda, och med fågelkvitter och ljudet av porlande vatten diskret i bakgrunden. Så långt från sjukhusmiljö man kan komma!

Dr Charles Randquist hälsade mig välkommen och visade mig in i sitt rum. Han var saklig, rak och ärlig på ett vänligt och avspänt sätt, när han beskrev för mig vad han kunde göra och inte göra med mina ögonlock. Jag kände direkt att den här mannen lovar inget som han inte kan hålla. Det kändes mycket bra. Jag litade på honom.

Fem veckor senare var det dags för operation. Inställde mig tidigt på morgonen, och blev återigen varmt mottagen av en sköterska som visade mig till min säng. Jag bytte om till klinikens kläder och kröp ner under täcket. Någonstans ovanför mig hörde jag fågelkvittret igen, och jag kopplade av totalt och kände mig bara lyxig!

Efter en liten stund kom Charles. Han frågade hur det kändes, hjälpte mig med morgonrocken, och visade in mig i sitt rum, där fotografering och planering vidtog. Planeringen innebar att Charles, under stor koncentration, ritade och målade på mina ögonlock hur han skulle operera.

En halvtimme senare blev jag hämtad av Jennifer och vi gick in i operationssalen. Narkosläkaren förklarade allt han skulle göra med mig, och varför. Jag förstod att här lämnades minsann ingenting åt slumpen, och kände mig helt trygg. Jag somnade direkt, medan Jennifer stod och klappade mig på kinden.

Vad som kändes som två minuter senare, vaknade jag upp i min säng. Allt var klart. Just like that!

Det märkliga var att jag aldrig kände någon som helst smärta, eller ens illamående. När jag ett par timmar efter operationen blev utskriven, fick jag med mig ett antal värktabletter, som jag kunde ta max 3 ggr/dag och i kombination med Alvedon. Jag tog en Alvedon första kvällen, för att få sova ostört på natten för säkerhets skull. Mer behövdes aldrig.

Och resultatet? Ja, jag är mer än nöjd! Det blev en stor skillnad, men på ett naturligt och diskret sätt. Jag är fortfarande jag, utan att se justerad ut. Jag ser bara lite piggare ut, och känner mig snyggare och gladare! Jag har mycket svårt att tänka mig att någon kunde ha gjort det bättre.

För mig blev min ögonlocksoperation på Victoriakliniken en alltigenom positiv upplevelse. Mycket tack vare det varma, personliga sätt på vilket man blir bemött av all personal på kliniken, icke minst av kirurgen själv! Man känner att de bryr sig, och att de gör sitt allra bästa för att du ska må bra, vem du än är och var du än kommer ifrån.

/Anita

Marikas pann-/ögonlockslyft

Pannlyft – inte bara en operation för äldre.

Jag är idag 22 år och var 17-18 år när jag började må dåligt över mina tungt hängande ögonlock. Det började med att jag la tepåsar på ögonen i hopp om att det skulle bli bättre. Det blev det såklart inte. Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle operera bort min överflödiga hud från ögonlocken.

När jag väl bestämt mig började jag leta och söka efter den bästa kliniken. Jag var super noggrann med att det skulle vara en seriös och proffsig kirurg och jag var villig att betala mer för att få det. Till slut efter mycket research kom jag fram till Victoriakliniken. Jag bokade min första konsultation hos Dr Charles Randquist och han såg snabbt att problemet främst inte låg i ögonlocken utan från mina tungt hängande ögonbryn.

Jag speglade mig och Dr Charles berättade att jag inte kommer få det resultat jag är ute efter om jag bara tar bort överflödig hud.

Vi kom överens om att jag skulle göra ett pannlyft samt övre ögonlocksoperation för att nå bästa resultat. Först tyckte jag att pannlyft lät som en väldigt stor och läskig operation. Vilket jag kan säga idag att det absolut inte är. Det blev såklart dyrare än om jag bara hade gjort ögonlocken men värt vartenda öre.

Jag är så otroligt nöjd tacksam och stolt över mig själv att jag gjorde detta. Jag lyssnade bara på mig själv och visste att jag skulle må bra om jag gjorde detta.

Operationen gick hur bra som helst. Jag var tidigt på kliniken en tisdags morgon då operationen skulle äga rum. Det konstiga var att jag inte var speciellt nervös alls. Jag var i deras händer nu och det kändes tryggt. Jag hade bestämt mig för att göra det här nu.

När jag blivit ritad på fick jag ligga och vila på min tur i uppvakssalen med dropp och sjuksystrarna kollade till mig ofta.

Då var det min tur. Jag gick in i operationssalen och la mig på bordet och fick min narkos. Vaknade upp vad som kändes som 2 sekunder senare i uppvakssalen igen i min säng. Jag mådde ganska illa efter narkosen men inga direkta smärtor annars. Jag sov över en natt på kliniken. Självklart var det lite stelt och svullet första natten men fick en kylmask för ögonen så att jag kunde sova bra. Jag åkte hem redan på morgonen dagen efter och tog det väldigt lugnt de första dagarna. Dag 3 var jag som mest svullen sedan gick det väldigt snabbt. Allt läkte på bra, och jag kände mig mycket piggare. Efter 2 veckor var alla stygnen borta och jag kunde utan problem återgå till mitt jobb.

Idag 6 månader efter operationen har det hänt massor med mina ögon. Jag har fått tillbaka mina stora ögon som de såg ut innan det började hänga tungt. Jag kunde inte bli mer nöjd. Min livskvalité har gått från 5 till 10. Idag älskar jag att sminka mig vilket jag nästan aldrig gjorde förr. Jag tyckte inte det var någon idé då allt smink mest smetade ut sig.

Man behöver absolut inte vara 50+ för att göra en sån här operation. Det kan lika gärna vara genetiskt, som för min del.

Det var skönt att bli så seriöst bemött och verkligen tagen på allvar trots att jag var 22 år och ville göra en operation som kanske är vanligare bland äldre. Jag kände mig verkligen 100 % trygg med Dr Charles. Han förstod vad jag ville uppnå med den här operationen och det skulle han hjälpa mig med. Resultatet av mina ögon är otroligt naturligt och fint gjort. Jag är fortfarande jag och man skulle aldrig se att jag har opererat mig om man inte visste om det, samtidigt som det är en enormt stor skillnad.

/Marika

Patientberättelser intimkirurgi

Ellis blygdläppsoperation

Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle plastikoperera mig. För allting handlar inte om att bara bli snygg till på ytan utan mycket kan bero på andra problem och besvär. Men mitt problem har jag haft i hela mitt 28 åriga liv. Eller ja, man kan säga att det var väl i tonåren som jag insåg vilket problem det var för mig. Och då snackar vi problem, besvär, t o m smärta ibland. Mina inre blygdläppar. Dom var osymmetriska, den ena längre än den andra och det skavde och var bara besvär. Jag tänkte: är jag den enda som har problem med det här? Jag kände mig så obekväm.

Efter Googlande av detta så insåg jag att många kvinnor har detta problem. Inte bara jag. Visst, alla kvinnor ser olika ut i sitt underliv men man ska inte behöva utstå besvär. För mig handlade det om att bli av med detta problem, så varför skulle jag inte göra denna operation när det fanns möjligheter? Man ska låta människor göra som de vill. Därför var det inte många jag berättade om detta problem för. Jag skämdes och kände mig äcklig och onaturlig. Men i efterhand har jag kunna berätta för mina närmsta, och vissa har blivit förvånade och höjt på ögonbrynen, men jag skäms inte längre för problemet är åtgärdat.

Hur hittade jag rätt plastikkirurg? Jag sökte på bilder, före och efter bilder, läste på om hur man kan fixa detta, för jag ville verkligen inte leva med det här. Visst det kändes pinsamt att dra upp detta problem, visa upp mig för kirurgen men han skulle ju hjälpa mig. Det är ju det han gör, hjälper andra och inte ska jag behöva skämmas. Jag tänkte mer på vad som kommer att komma efter operationen. Fri från besvär! Jag Googlade på vilken klinik som skulle kunna hjälpa mig med detta. Oj vad jag sökte och läste på, i flera månader. Men mitt val var inte svårt. Dr Charles Randqvist och Victoriakliniken var mitt val. Läste bara positiva rekommendationer och omdömen.

När man kom dit första gången var jag så nervös, men så fort jag kom in på kliniken möttes jag av värme och trygghet. Personalen välkomnade mig med ett leende och väntrummet var inte som ett sjukhus utan hade fin inredning och stil, tända ljus och skön spa-musik i bakgrunden. Hos Dr. Randqvist fick jag ett positivt bemötande. Han förstod mitt problem direkt och det tog inte mer än två veckor tills det var dags för operationen.

Nu kan jag kan jag i efterhand säga att jag är nöjd med mitt utseende därnere och allt är symmetriskt och mina blygdläppar är korta och ger mig absolut inga besvär alls. Är så nöjd och jag är så glad att jag har gjort detta!

Tycker människor inte ska döma ut plastikoperationer. Jag blir så arg. Allt handlar inte om bara det yttre utan det finns också besvär och problem som man kan rätta till. Jag kommer absolut att rekommendera Dr. Charles Randqvist och Victoriakliniken för alla.

”Elli ”

Patientberättelser Svettbehandling

Pias svettbehandling

Jag är 39 år och har länge lidit av armsvett. Det har varit ett ständigt orosmoment. Jag jobbar på sjukhus och jag kommer ihåg när jag började inom vården. Då fick man flytta runt mellan olika avdelningar och jag var alltid nervös att jag skulle hamna på operation eller någon annan avdelning där man har gröna kläder. Det syns direkt när man svettas i dem. Jag har även problem med nacke och rygg och har undvikit många behandlingar av läkare och sjukgymnaster för att jag svettas.

Det är så äckligt och pinsamt när det rinner från armhålorna. Det är svårt att välja kläder, särskilt om man vill klä upp sig lite. Har alltid klätt mig i ”lager på lager” för att undvika att det ska synas.

Att känna sig attraktiv och fräsch när man ständigt svettas är inte att tänka på. Ju mer man oroar sig för att svettas, desto mer svettas man. Det blir en ond cirkel till slut.

Märker nu hur mycket det styrt mitt liv.

Såg i en kvällstidning att man hade börjat använda Botoxinjektioner mot armsvett. Jag började söka på nätet och hittade mer information, men jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till att det kunde vara så lätt att ta bort ett problem som varit så svårt för mig. Det tog nog nästan ett år innan jag tog mod till mig och ringde Victoriakliniken. Fick en tid redan samma vecka.

Kom dit oerhört nervös och naturligtvis svettig. Tänk om något skulle gå fel? Möttes av värme, lugn och stor kompetens av Dr Charles Randquist. Behandlingen tog en knapp halvtimme och gjorde inte särskilt ont, det sved lite bara.

Effekten skulle komma efter ett par dagar och det var ren magi. Helt plötsligt var jag snustorr under armarna, rena Saharaöknen. Vilken känsla! Det är inte mer än 8 veckor sen min behandling och jag har fortfarande lite svårt att tro att det är sant. Måste känna efter då och då, och det är verkligen torrt!

Nu kan jag köpa färgstarka kläder, gå till sjukgymnasten och framför allt sluta oroa mig för att svettas! Härligt!

/Pia

Kommentar om kraftig armsvett från Dr. Randquist:

▪ Patienten som skrev detta brev om sin upplevelse, är en av många tusen som lider av kraftig armsvett. Man vet att ca 0,5 – 1,0 % av vår befolkning lider av detta handikapp och inom denna grupp är det fler män än kvinnor.

▪ De behandlingsmetoder som tidigare erbjudits, alltifrån deodorant till avancerad kirurgi med delning av nerver, har oftast inte varit tillräcklig eller vid kirurgi ibland även haft allvarliga komplikationer som följd, t.o.m. dödsfall.

▪ Sedan augusti 2003 är Botox, ett känt läkemedel sedan 30 år, godkänt för att användas vid axillär hyperhidros, dvs kraftig armsvett. En behandling minskar svettningen i genomsnitt nio månader.

▪ Förhöjd livskvalitet är något vi alltid strävar efter. För de patienter som lidit av kraftig armsvett, har en behandling med Botox inneburit precis detta.