Det tog lång tid innan jag ens blev mig medveten om vad egentligen mitt problem var. När man föds med en kropp som man inte trivs med och inte kan påverka anpassar man sig helt enkelt och hittar på vad som helst för att dämpa den ångest som man känner.
I mitt fall gjorde min omgivning mig, på alla möjliga sätt och vis, uppmärksam på att det var något fel på mig. Och eftersom det började väldigt tidigt, i mellan stadiet, så anpassade jag mig helt enkelt till situationen som jag befann mig i.
Och så var det år efter år – år av ständig stress. Det kom en tid då jag och min mamma talade lite om skönhetsoperationer så där på halvt allvar. Men jag kom aldrig på tanken att faktiskt jag kan göra något åt saken. Jag tänkte ständigt: Jag bryr mig inte om vad de säger om min näsa, jag är faktiskt en fin tjej trots allt. Men det ändrade inte den saken att jag inte kände mig bra i mig själv. Och det gjorde mig ”ännu mer” ful – min dåliga utstrålning som följd av min dåliga självkänsla. Visst, jag hade alltid varit en öppen, trevlig och rar tjej gentemot andra men dels också för att jag lät andra göra vad de vill med mig. Jag var en slags springflicka för dem. Ibland försvann jag in i min olycka så mycket att jag inte ens ville gå ut. Min olycka ledde mig in på många dåliga vägar som formade mitt liv i negativ riktning.
Vändningen kom när jag träffade min pojkvän. Efter att aldrig vilja låta honom se mig från sidan eller låta honom komma riktigt nära mig så att han kunde betrakta mig var det han som slutligen sa till mig: Har du aldrig funderat på att göra en näsplastik? Jag trodde inte jag hörde riktigt.
Efter att ha funderat och grubblat i cirka ett år om detta verkligen var det rätta bestämde jag mig för att söka efter någon som kan genomföra en näsplastik.
Det tog inte lång tid innan jag funnit och vunnit förtroende för Victoriakliniken. Det kändes så rätt att ta kontakt med denna klinik så jag bokade tid för en konsultation.
I december 2009 åkte jag till kliniken för en konsultation. Jag var imponerad av det fina och vackra området där kliniken var belägen och jag kände ett lugn när jag kom fram. Men innerst inne var jag inte beredd.
När jag äntligen var hos Charles och han såg på mig kom all ångest och frustration fram. Jag stod framför spegeln och fick betrakta mig från flera olika vinklar och jag blev alldeles yr i huvudet. Jag hade undvikit speglar i så många år att jag nu blev alldeles chockad. Det hela slutade med att jag gick därifrån utan att ha bokat tid för en operation. Jag kände mig helt enkelt inte redo. Idén behövde mogna och jag behövde tid att smälta besöket hos Charles.
Först efter ett halvt år, i juni bokade jag tid för en andra konsultation. I augusti, då jag fått tid bestämde jag mig också för att genomföra operationen. Nu kunde jag inte vänta på att få genomgå en operation. Efter så många år av kval och med min insikt i att allt berodde på min näsa ville jag få det gjort så fort som möjligt.
Så efter tre veckor var det dags. Jag riktigt längtade efter att få ligga på operationsbordet.
Jag gick upp ganska tidigt på morgonen på operationsdagen, duschade mig ordentligt med den desinficerande tvålen och tog på mig rena kläder precis efter anvisning. Pappa körde mig till kliniken och jag kände att denna dag var den största dagen i mitt liv. Jag tänkte ”Här är jag, gör det ni ska!”.
Hela den tid som jag tillbragte på kliniken, när jag ser tillbaka, var bara härlig. För det första är jag så tacksam för att kliniken blivit byggd med den goda viljan att hjälpa människor att må bättre i sina liv och att allt i kliniken genomsyrade professionalitet, omsorg och trygghet. Jag kände mig inte rädd utan lycklig när jag var där. Visst var operationen inte smärtfri. Personligen tyckte jag att det mest kändes obehagligt. Det kändes som om jag fått ett rejält knytnävsslag i ansiktet och att hela mitt ansikte på grund av det hade svullnat upp.
Jag stannade hemma från jobbet i några veckor och vilade mig. Varje rörelse som jag gjorde, gjorde mig trött och att all min energi behövdes för att läka näsan och att återhämta mig. Så småningom kände jag mig bättre och efter cirka tre veckor återgick jag till jobbet. Svullnaden var kvar och det tog en tid tills den gått tillbaka helt.
Det bästa av allt var att det inte syntes att jag genomgått en operation. Näsan blev precis så som jag hade önskat och föreställt mig – den blev jättefin och passade mig!
Nästan inte en enda person kommenterade mitt utseende. De tänkte bara: Den här tjejen har förändrats till det positiva! Och visst var det så. Det kändes som om jag fått nya lungor att andas med – rena, lätta och friska. Det viktigaste av allt var att jag fick en helt annan utstrålning därför att jag kände mig harmonisk i mig själv.
Visst blir inte alla problem lösta i och med att man genomgår en skönhetsoperation. I mitt fall insåg jag att många av mina andra problem hade blivit så uppblåsta och överdimensionerade och nu var mycket lättare att lösa i och med att mitt största och verkliga problem var löst! Min näsa hade verkligen varit en riktig energitjuv!
/Viktoria