När jag bestämde mig för att göra en bröstförstoring sökte jag mycket information på nätet – hur går det till? Vad kostar det? Vilka kliniker kan man vända sig till?
Fastnade ganska snabbt för Victoriakliniken. Dom fick bra rekommendationer och kändes seriösa.
Jag bokade tid för ett första möte.
På mötet träffade jag Dr. Randquist och berättade om mina önskemål och hur jag skulle vilja att mina bröst såg ut. Dr. Randquist berättade om hur bröstförstoringen går till, vilket material som används och hjälpte mig att prova ut en, för mig, lämplig storlek.
Första mötet kändes genast väldigt bra och jag bestämde mig redan på plats för ett datum för en bröstförstoring. Tecknade även en försäkring för kapselkontraktion. Försäkringen kostade 3000 kronor extra och jag tyckte att det i sammanhanget är så pass lite pengar att betala för att ha en säkerhet OM något sådant skulle inträffa.
Första operationen
Den första operationen gick mycket bra. Både sköterskor, narkosläkare och Dr. Randquist informerade hela tiden mycket noga vad som hände/skulle hända. Jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Inte ens när jag rullades in i operationssalen och fick min narkos var jag nervös. Alla läkare och sköterskor var så vänliga och ingav ett sådant lugn.
Dessutom kändes vistelsen på kliniken nästan som en mysig hotellvistelse med toppservice – och det gjorde ju inte saken sämre.
Efter första operationen hade jag självklart ganska ont och det spände i bröstmusklerna – vilket är helt normalt efter en bröstförstoring.
Fick instruktion om att göra stretchövningar dagligen för att töja ut bröstmusklerna.
Innan min första operation hade jag självklart sökt på nätet och läst lite även om kapselkontraktioner, men det är inte många kliniker som skriver speciellt mycket om just detta. Det jag hade förstått var att ca.5 % av de som opererar sig drabbas av detta.
”Äsch, 5 % är ju väldigt lite och dessutom har jag ju bra läkkött”, tänkte jag. Jag trodde helt enkelt att jag inte skulle ligga i någon ”riskzon” att drabbas av någon kapselkontraktion.
Jag tyckte att jag var försiktig efter första operationen – men jag var absolut inte så försiktig som man ska vara.
Jag tyckte det var lite jobbigt att behöva be om t.ex. bärhjälp. Det här var ju något jag själv valt att göra – ”självförvållat” – och dessutom hade jag ju inte berättat för alla på jobbet om vilken operation jag gjort. Jag bar alltså, redan efter ett par veckor, matkassar m.m. precis som vanligt.
Ville inte heller vara borta från jobbet ”i onödan”. Jag jobbar på kontor och tänkte att ”det är väl klart att jag klarar av att gå till jobbet redan efter ett par dagar – jag har ju inget jobb som kräver tunga lyft”. Redan ett par dagar efter operationen var jag på kontoret igen och satt vid min dator. Nog kände jag att det gjorde lite ont i bröstmusklerna att hålla upp armarna i 90 graders vinkel och knappa på tangentbordet och visst kände jag att jag blev fort trött på eftermiddagen, men trodde att det säkert hörde till. Jag löste tröttheten med att strunta i att ta Alvedonen jag fått – den blev jag ju bara extra trött av.
Redan efter fyra veckor var jag också ute i spåret på min första löptur efter operationen. Hade ju köpt en superbra sporttopp och dessutom kunde man ju börja med LÄTT träning efter någon månad (om min löpning sedan räknas som ”lätt” eller inte funderade jag inte över).
Då jag var tillbaka på kliniken och de tog mina stygn så gjorde det väldigt ont tyckte jag. Stygnen satt ju fast (???) Borde dom verkligen tas nu??!!!
Värken i bröstmusklerna/brösten gav inte med sig. Fortfarande efter 4 månader hade jag ont och kunde inte trycka på brösten eller ligga på sidan och sova. Det kändes som att ligga på en tennisboll när jag lade mig på sidan i sängen.
Jag tyckte inte heller att brösten blev så mjuka som jag hade hoppats – dom var fortfarande stenhårda efter fyra månader om jag ska vara riktigt ärlig.
Ärren tyckte jag inte heller försvann så fint som jag hade läst att dom skulle göra. Dom var fortfarande svullna och röda.
En liten oro väcktes i mitt huvud – kunde jag ha fått kapselkontraktion?
Slog dock bort tanken, mina bröst var ju fina i formen ändå tyckte jag – trots att dom var hårda som sten.
Första kontrollen – kapselkontraktion
Efter sex månader var jag tillbaka på Victoriakliniken för min 6-månaders kontroll.
Dr. Randquist konstaterade direkt att jag hade kapselkontraktion I BÅDA BRÖSTEN.
Det jag befarat, men inte velat tänka på, stämde alltså.
Dr. Randquist frågade om jag hade tecknat försäkringen och förklarade att jag, i och med att jag hade försäkringen, kunde göra om operationen utan kostnad. Han sa också att jag kunde vänta och fundera över hur jag ville göra – att göra om operationen gav nämligen ingen garanti för att jag inte skulle få kapselkontraktion igen.
Just då, när jag satt där hos Dr. Randquist och fick beskedet, visste jag inte vad jag skulle säga. Kom inte på några frågor och visste framförallt inte om jag ville gå igenom operationen igen. Jag hade ju inte förväntat mig att få det tråkiga beskedet. Hade ju bara hoppats på att göra 6-månaderskontrollen, få veta att allt såg normalt ut och sedan åka hem.
När jag kom hem senare på kvällen så snurrade det runt i huvudet av frågor. Jag ville ju så gärna att mina bröst skulle vara mjuka och fina och jag ville ju inte ha ont, men tänk om mina bröst efter ytterligare en operation skulle bli värre och kanske deformerade? Hur skulle ärren bli efter ytterligare en operation – skulle dom i så fall inte bli större? Kunde det tänkas att mina bröst, som var stenhårda nu efter sex månader, kanske skulle kunna bli mjuka om några månader? Kunde jag kanske ”massera dom mjuka” på något sätt? Jag ville ju inte behöva göra om allt igen…….
Jag skrev, dagen efter, ett långt mail till Dr. Randquist med alla mina funderingar och frågor.
Dr. Randquist ringde upp mig redan dagen efter och gav mig svar på mina funderingar.
Att mina bröst skulle bli mjukare av sig själv med tiden eller genom massage förstod jag nu var inget som skulle hända.
Funderade i ett par veckor och rådfrågade min familj och mina närmaste vänner (som kände till att jag gjort en bröstförstoring) och bestämde mig till slut för att använda den försäkring jag tecknat och göra om operationen. Jag tänkte att om det inte blev bättre efter denna operation så skulle jag ta bort implantaten helt. Fast jag hoppades så innerligt att jag inte skulle behöva göra det, jag hade på 6 månader verkligen kommit att älska mina nya bröst. Jag tyckte om att se mig själv i spegeln och se att jag faktiskt HADE BRÖST, fina bröst (trots att dom var hårda som tennisbollar).
Bestämde mig för att denna gång skulle jag vara mycket mer försiktig, lyssna på min kropp och på läkaren och ta alla de mediciner jag fick. Jag bestämde mig för att inte stressa tillbaka till jobbet, inte ge mig ut i löpspåret direkt och framförallt för att INTE BÄRA NÅGOT ALLS!
Andra operationen
Dagen för min andra operation/omoperation kom och jag var, liksom senaste operationen, inte nervös alls. Alla på kliniken var så trevliga och Dr. Randquist och alla andra förklarade, precis som senaste operationen, vad som skulle hända och hur allt skulle gå till.
Allt kändes bra och jag var inte det minsta orolig. Det kändes precis lika tryggt som senast att vara på kliniken.
Jag hade beslutat mig för att stanna hemma och vara sjukskriven från jobbet i två veckor efter operationen. Även om det kostar att vara hemma och vara sjuk så tycker jag att det är lite i jämförelse med vad en eventuell YTTERLIGARE operation skulle kosta.
Hade förberett allt hemma så att inget skulle stå högt upp och så att jag inte skulle behöva bära något alls. Jag vet att jag säkert var FÖR försiktig i vissa lägen, men jag hade som sagt bestämt mig för att jag denna gång skulle göra allt annorlunda.
Första veckan låg/satt jag mest i soffan/sängen. Jag tog alla de mediciner som jag fått på kliniken och då jag blev trött av någon tablett så sov jag.
Jag hade trott att jag skulle ha lika ont och vara lika spänd över bröstmusklerna som efter första operationen, men det var jag inte alls!
Hade fått veta, av sköterskorna på kliniken, att jag inte heller behövde göra dagliga stretchövningar denna gång. Jag förstod att bröstmusklerna redan var uttänjda. Det kändes oerhört skönt att kunna röra armarna fritt denna gång – även om jag som sagt var ytterst försiktig även med stora armrörelser och med att sträcka mig för mycket nu efter min andra operation.
Väl tillbaka på kliniken för att ta stygnen så var jag lite orolig över att det skulle göra lika ont som sist. Låg på britsen och var beredd på att det skulle svida till när sköterskan tog stygnen – men hann knappt notera att hon gjorde något förrän stygnen var borta!
Förstod i efterhand att då jag tog mina stygn den första gången så hade jag förmodligen fått någon blödning eller liknande vid stygnen – pga. att jag lyft, burit och slarvat i största allmänhet – och att stygnen förmodligen ”fastnat” i koagulerat blod. Det är min högst personliga gissning (kanske en läkare skulle förklara det på något annat sätt, men jag vet i alla fall att det gjorde ont att ta stygnen första gången just för att jag inte skött mig efter operationen så som jag borde ha gjort).
Direkt efter att sköterskan tagit stygnen fick jag se i en spegel hur det såg ut där stygnen suttit. Jag blev oerhört förvånad och väldigt lättad då jag såg att ärren redan nu var riktigt fina och inte alls röda, svullna eller större på något sätt.
Den superbra sporttoppen jag köpt efter min första operation använde jag nu istället som ”vardagstopp”. Den gav oerhört bra stöd på dagarna då jag, efter mina två veckors sjukskrivning, var på jobbet och gick omkring (jag var dock noga med att GÅ LUGNT och inte springa till något). Använde även en bra sporttopp, som gav brösten bra stöd, på nätterna.
Efter den andra operationen skämdes jag inte över att be om hjälp eller säga att jag inte klarade av att göra vissa saker. Det var ju MIN kropp som stod på spel och jag ville ju att mina bröst skulle läka och bli sådär fina och mjuka, med ärr som man knappt kunde se om man inte visste att dom fanns där. Så som det skulle vara efter en normal läkningsprocess.
Märkte snabbt att mina bröst denna gång faktiskt BLEV mjukare med tiden och ärren bleknade snabbt. Det kändes så skönt och sporrade mig nästan ännu mer att fortsätta ta det lugnt och inte bära något tungt.
Nu kunde jag också ligga på sidan och sova i sängen utan att det gjorde ont eller kändes obehagligt.
Andra 6-månaderskontrollen
Efter sex månader var jag tillbaka på kliniken igen. Jag kände ingen direkt oro den här gången. Mina bröst kändes så otroligt mycket bättre och mjukare denna gång och dessutom så SÅG de också bättre och mer ”normala” ut. Ärren syntes knappt längre. Kort sagt var allt precis som det ska vara sex månader efter en bröstförstoring och det var precis det beskedet jag fick av Dr. Randquist när han denna gång såg resultatet efter sex månaders läkningsperiod.
Det kändes otroligt skönt att få det beskedet.
Jag ångrar absolut inte att jag valt att göra en bröstförstoring, trots att jag fick dubbel kapselkontraktion och var tvungen att göra ytterligare en operation med allt vad det innebär. Jag avråder heller inte andra från att göra en bröstförstoring. Det viktigaste är att det är något man tänkt igenom ordentligt innan man beslutar sig för att göra och att det är något man gör för att MAN SJÄLV vill.
Det finns dock några saker som jag vill råda alla de som funderar på att göra en bröstförstoring:
- Teckna försäkring! Kapselkontraktion är inte vanligt, MEN det KAN drabba dig. En försäkring är en trygghet om något sådant skulle hända.
- Lyssna på din läkare och på alla de instruktioner du får från din klinik!
- Ta alla de mediciner du bli ordinerad att ta och, framförallt;
- TA DET LUGNT OCH LYFT INGENTING TUNGT!
/Eva