Bröstförstoring

Elisabeth

4 barn senare är inte bysten någon rolig upplevelse.
Jag har alltid haft ganska stor byst och fick bröst tidigt, hade en 75 c redan i 4:e klass……

Fick även barn tidigt, mitt första kom när jag var 22, mitt andra när jag var 24, trean tittade ut vid 28 å fyran kom vid 29. Att ha fött och ammat 4 barn innan man fyller 30 är kanske inte normen i Sverige i dag, men det är min verklighet.
Att även få barnen tätt och pendla i vikt har ju inte hjälp mina bröst att ”återhämta sig”. Vilket resulterade i att jag helt plötsligt hade två relativt ”tomma påsar” frampå min kropp som förvisso gick att trycka i en snygg pushup- BH, men som utan stöd såg så ledsna ut när jag tittade på dem!
När jag ammat klart barn nr 4 så började jag fundera på operation, men tyckte först att det var otroligt onödiga pengar som jag kunde spendera på ett mycket bättre sätt. Men efter mycket övervägande så bestämde jag mig ändå för att operation kanske var ett bra val att lägga pengarna på.
Nu började det jobbiga, att hitta rätt klinik och rätt läkare att utföra operationen.
Ok, Facebook är bra till mycket, även till att kontakta folk för att ”kolla vart de gjort sina bröst”. Jag började helt iskallt skicka meddelande till alla jag hade på min kontaktlista som jag vet har fixat brösten. Var har du gjort dina bröst?, vad kostade det? , varför valde du just denna klinik? , är du nöjd ? Skulle du kunna rekommendera ”ditt ställe” till andra ? Vad var det bästa/sämsta med operationen?
Å svaren bara trillade in, ett efter ett. Hade inte trott att alla skulle vara så öppna om detta och så gladeligen berätta om sina erfarenheter, men det gjorde dem.
Jag valde ut ca 10 st och bad att få träffa dem så att jag kunde få känna, klämma och titta på deras resultat, och åter igen, inga problem, tro mig bröstförstoringspatienter har inget problem att visa upp sin byst!!!
Nu var jag 120 % säker på vart jag skulle göra in operation: Victoriakliniken!!!! Varför, jo för att alla jag fått svar i från och träffat hade något negativt att säga om operationen eller om kliniken eller resultatet, och deras bröst såg opererade ut, alla utom två! och båda dessa hade gjort sina hos Dr Charles på Victoriakliniken. Inte för stora, inte för små, alldeles lagom och otroligt naturliga. Det gick knappt att se ärren och det var helt omöjligt att känna kanter på inläggen.
Dagen efter så e-mejlade jag några frågor och fick bekräftelse direkt att jag valt rätt. Fick svar från en sköterska som hette Moa och kände när jag läste svaret att det var ett genuint personligt skrivet svar. Inte något standardsvar som man skickar till alla som e-mejlar.
Fick ganska omgående en tid och åkte gladeligen dit med förväntningar.

Konsultationsbesöket

Lite pirrigt och förväntas fullt var det allt. Skulle mina stackas ledsna påsar gå att rädda???
Charles sa helt ärligt att jag hade en hängig byst och att han inte kunde garantera att jag inte skulle behöva ett lyft när implantaten väl var på plats. Men han skulle göra vad han kunde. Han hjälpte mig att välja storlek utefter min kroppsbyggnad och jag tänkte först, jisses vad stora, men fick lugnande höra att det inte upplevs så stora väl inne i kroppen. Jag litade helt och fullt på honom och det är jag glad att jag gjorde. Hade inte velat ha mindre och inte heller större.
Fick en operationstid och fick därefter prata med Elin, ännu en supertrevlig sköterska. Hon berättade om operationen och allt kring. Det kändes väldigt lugnande att alla verkligen visste vad de gjorde och jag upplevde alla som mycket proffsiga. Jag kände i bilen på väg hem att jag helt klart kommit till rätt ställe.

Operationsdagen

Jag skrevs in kl 7, lite nervös, men ändå mest glad och förväntansfull. Var först på plats i rummet som hade 4 sängar. Min första tanke var. – nej fy, måste jag ligga i samma rum som 3 andra, det vill jag inte. Men när tjej nr 2 kom så kände jag direkt, åh så skönt med någon annan som ska genomgå samma som jag och vad trevlig med sällskap. Sen kom två tjejer till och tro mig, det var det bästa som kunde hänt, att få träffa 3 nya vänner. Vi har ett starkt band till varandra idag då vi genomgått detta ”tillsammans” och vi träffas och hörs hela tiden.

Efter att ha bytt om och väntat lite så fick vi alla träffa Dr Charles en i taget, nu var det dags att rita markeringar och ta ”före bilder”. Sen tillbaka till uppvaksrummet. Jag hade laddat ner två filmer i min mobil så jag låg och tittade på dessa för att få tiden att gå. Konstigt nog måste jag säga att det jobbigaste med operationen var att jag inte fick äta från kl 24 natten innan fram till efter operationen. Och min operation var ca kl 16 på em. Kanske lika bra det, för jag hann inte tänka på att vara nervös, jag tänkte bara att när jag är klar så får jag äta.
Från att jag blev sövd tills att jag vaknade kändes som en sekund, lite surrealistiskt, men helt underbart att få höra när man tittar upp. – allt är klart och det har gått jättebra!
Jag var uppe och åt redan 35 min efter operationen… jag var ju hungrig. J Sen åt jag kvällsmat och sedan även en nattmacka.
Jag har en hög smärttröskel, det vet jag sedan tidigare, har fött barn utan smärtlindring och även genomgått två akuta snitt utan stötte problem. Men att jag skulle ha mera ont hade jag nog räknat med. Återhämtningen gick otroligt bra. Det stramade lite, men avtog redan dag 2. Troligtvis för att jag redan hade en massa lös tom hud, det fanns ju liksom gott om plats för inläggen… :-)

6 månader efter operation

6 månader efter operationen kan jag med facit i hand säga att de var de bästa beslut jag gjort. Att investera i mig själv efter att ha fött 4 barn var jag helt klart värd. Och min man då som var så mycket emot att jag skulle operera mig är minst lika nöjd som jag!!!!
Att jag fortfarande är hans ”vanliga fru” och inte någon ”playboy tjej med sprängfyllda bröst” som han var rädd för, är kvittot för att jag valt rätt ställe. Ingen som inte vet att jag opererat mig kan någonsin gissa sig till det för det är helt omöjligt att se.
Mina bröst är så välgjorda, stygnen helt obefintliga och det går inte att känna skillnad på mina och ett par naturliga bröst. Jag har fått tillbaka min 20 års byst vid ålder 32 och så kommer de förbli i många, många år. Å DET ÄR JAG VÄRD!!!

/ Elisabeth

Min bröstförstoring

Ända sedan tonåren har jag haft komplex för mina outvecklade bröst. De stannade av i tillväxten och förblev platta. Jag dolde det genom vadderade BH:ar. Semester- och badperioder var värst. Letade alltid länge och väl efter en bikini som hade vadderade kupor och tillät inlägg utan att det blev alltför synligt.

I många år funderade jag på bröstoperation med det stannade alltid i tanken. Jag har aldrig gillat idén att ha ett främmande material inopererat i kroppen. Jag hade heller aldrig genomgått en operation eller fått narkos. Hur skulle resultatet bli? Vilka risker utsätter jag mig för? Tänk om jag inte blir nöjd? Är det värt det?

Jag och min man pratade om det på allvar och han var positiv till det hela. Påminde mig om att jag pratat om det redan när vi blev ett par för tio år sedan. Jag började aktivt leta efter information på nätet kring ingreppet, typer av implantat, olika tekniker och klinker. Min lista på tänkbara kliniker begränsade jag främst efter kriterierna:

• närhet till min bostad
• hur informativ sidan var
• om det fanns bilder på utförda bröstförstoringar
• hur bemötandet var vid den personliga kontakten

Valet stod till slut mellan två kliniker vilka jag ville kontakta. När jag pratat med Victoriakliniken kändes det helt rätt. Jag avbokade genast konsultationstiden på den andra kliniken och tänkte om inte Viktoriakliniken är rätt då kommer jag aldrig att utföra en bröstförstoring. Det är där eller ingenstans det sker. Och så glad jag blev efter min konsultation! Viktoriakliniken motsvarande alla mina förväntningar och gav mig svar på alla mina farhågor.

Jag fick träffa en trevlig sköterska och kirurg Dr Charles Randquist. Jag fick se 3D-bilder på förväntat resultat, hade samtal om olika typer och storlekar av implantat med Charles Randquist och bokade in en operationstid. Det fanns inget att tveka på. Viktoriakliniken ingav förtroende, kompetens, professionalism och yrkesstolthet. Jag kände att personkemin stämde på en gång och tvivlade inte en sekund på att jag skulle bli väl omhändertagen. Miljön är som en annan patient beskrev ”Spa-liknande” så ljus, vacker och rogivande. Allt detta bidrog till att beslutet var lättare att ta än vad jag hade väntat mig.

Jag ville inte att det skulle vara någon markant förändring (med kläder på) utan att jag skulle slippa gömma min platta byst i vadderade BH:ar och slippa skämmas i naket tillstånd.

Resultatet är lika bra som jag förväntat mig! Det är en befrielse att slippa fundera på val av BH:ar och klädsel för att dölja min egen kropp, vilket jag insåg hade blivit ett handikapp för mig. Jag känner mig som mig själv, att jag fått den kropp jag önskat och att jag är mer proportionerlig.

Kvinnligheten har påverkats även om jag fortfarande anser att den är mer än ett par bröst, såväl naturliga som opererade.

Skulle jag rekommendera Victoriakliniken till en vän?
Svaret är utan tvekan: JA!

/ Erika

Jag tror att alla som har liten eller ingen byst alls har någon gång önskat att de haft större. Jag har alltid haft liten byst. En bra dag kunde jag knappt fylla en A-kupa.

Jag har aldrig haft problem med att få pojkvänner och inte heller mått psykiskt dåligt av det. Det är inte heller pressen från omvärlden som har fått mig att vilja förstora mina bröst. Jag tycker helt enkelt om fina välformade och lagom stora bröst.

Jag kan inte säga att jag alltid velat operera mig för jag har inte alltid vetat att möjligheten fanns. När man började uppmärksamma bröstförstoring i media började jag leka med tanken, men det gick aldrig så långt som
till operation. Min första reaktion var, “visst blir brösten större men risken då? kostnaden? Vad ska alla andra säga om mig?”

Tankarna blev dock starkare och starkare, jag började bli lite smått besatt av bröst. Jag pratade kontinuerligt om bröst med mina vänner, frågade vilken storlek de hade, tittade på andra kvinnor för att se vad som var “normalt”. Ändå vågade jag inte säga riktigt rakt ut att jag skulle vilja operera mig. För jag trodde att jag skulle på något sätt framstå som svag när jag gett vika för fåfängan. Jag trodde att det skulle förändra människors syn på mig.

Jag har också alltid varit den som klagat på alla som opererat sig. När man visade Baywatch var min stående kommentar “jag skulle också kunna se ut så om jag hade pengar och var villig att operera mig, men så tokig är jag inte”. Så det kändes lite falskt att klaga på alla som har silikonbröst och sedan gå och göra likadana själv! Hur som helst så började jag systematisk läsa alla möjliga tidningar för att få en rättvis bild. Så fort det var något inslag på TV var jag framme. Sedan tänkte jag för mig själv om jag verkligen var seriös med dessa tankar och till slut insåg jag att jag var det. Det var många olika tankar och händelser som slutligen ledde till att jag ville göra en bröstförstoring men två av dem var dropparna som fick bägaren att rinna över: Min samling behåvaddar. Jag hade lila, jag hade blå, svart, beige, stora, små. Jag stod och tittade på den säcken en dag och insåg att någonstans har det blivit fel. Jag ska inte behöva plåga mig själv med dessa vaddar. Nummer 2 var den värsta, inhandling av sommarens bikini.

Slut på smygandet

När jag till slut blev less på mitt eget smygande och när jag kände att det viktigaste är vad jag ville och inte vad andra tycker, kände jag att det var dags att gå fram ett steg och berätta för mina vänner vad jag egentligen tyckte och tänkte.

Det kan säkert låta här som om jag fattade mitt beslut på några månader, men innan dess har jag gått och tänkt på det här i flera, flera år. Jag har aldrig insett att jag faktiskt skulle få möjligheten att göra detta. När jag väl hade bestämt mig framstod inte längre de ibland avskräckande programmen lika läskiga längre. Jag tittade och lyssnade nog, det var som en förberedelse. Skulle jag göra detta skulle jag göra det ordentligt dvs, undvika onödiga risker.

När jag berättade för mina vänner var reaktionen positiv, inte alls som jag väntat mig. Det visade sig vara ense om att om de önskade att de var faktiskt starkare så att de skulle kunna göra en bröstförstoring. Jag trodde att de skulle tycka tvärtom men jag hade fel. De försökte inte att övertala mig att inte göra det. De kände mig och visste att jag tänkt på detta så länge att jag nog visste vad jag gjorde. De tyckte att om det var verkligen det jag ville så är de glada för min skull. Det enda de ville var att jag tar kontakt med den bästa kirurgen etc. Min systers reaktion var ” jag vill också ha”. Jag trodde att eftersom hon är min storasyster så blir det inte lätt, men jag hade fel även där. Vad gällde min arbetsgivare ansåg jag faktiskt att det inte var deras sak att lägga sig i mitt liv, detta var helt enkelt för privat. Eftersom jag visste att jag skulle vilja ha B/C-kupa och inte större, så skulle det knappt synas någon skillnad i vanliga kläder, men i bikini däremot!

Research

Jag visste att jag ville operera mig, men ville ändå vara väldigt säker på vad jag gav mig in på.

Jag började läsa ännu fler artiklar. Allt jag kunde hitta om bröstoperationer, böcker, surfade på nätet. Jag läste och tog till mig både positiva och negativa artiklar. Eftersom media ofta överdriver tog jag bort det bästa och det sämsta och försökte uppskatta risken. Till slut var jag mättad, det fanns inget nytt jag kunde läsa i tidningarna som jag inte redan visste.

Sedan kom tanken, -tänk om jag opererar mig och ångrar mig? Men jag läste någon artikel om en kvinna som hade gjort det och sade att när man gjort en sån sak ska man aldrig blicka tillbaka, och det kändes faktiskt rätt. Jag bestämde mig, för att jag var så trött på mig själv, att en tid gå omkring som om jag bestämt mig att inte operera. Då skulle jag ge upp alla push-uper, eftersom de i mitt fall gav mig falska illusioner som utmynnade i att jag ville ha större bröst och då var allt igång igen. Sedan gav jag mig en period med tanken på att jag faktiskt skulle göra en operation. Det vore konstigt att jag skulle vilja gå tillbaka till små bröst när jag väl fått stora.

Efter de båda veckorna kunde jag bara konstatera att jag ville ha större bröst, jag hade råd och jag mådde bra. När jag verkligen hade bestämt mig kändes det som om jag gick på moln, min önskan skulle bli verklighet! Det kändes så verkligt. Det var som om jag redan hade opererat mig.

Jag sade ju att riskerna oroade mig och det är ingen slump att jag bestämde mig nyligen för detta, för det är nu som man fått bättre implantat.

Som jag kommit fram till genom alla tidningar så finns det 3 sorters implantat; saltlösning, silikon och s.k geléhallon. Silikon föll bort direkt faktiskt då jag ansåg att ska något läcka så ska det vara saltlösning. Men å andra sidan ville jag inte ha två plastpåsar med vatten, tänk om de spricker och då blir jag helt platt med en gång. Det skulle inte kännas bra om jag behövde gå och oroa mig. Jag vet att många säger att saltlösning är bäst men när man väl sett dessa implantat och känt på dem så vet man att detta inte kan vara de bästa. Både silikon och saltlösning ger inte lika fin form på brösten som geléhallonen. Det finns även andra nackdelar. Jag har sett på bilder och skillnaden är enorm. Jag läste olika artiklar på Internet där läkare diskuterade just detta. Det som skrämde mig lite var att ärren blir lite större med geléhallon men eftersom sluteffekten skulle bli så mycket bättre var det värt det ändå. Nu efter operationen inser jag att ärren faktiskt blev mindre än jag trott.

Geléhallon Style 410 å andra sidan, ser naturliga ut, man behöver inte massera de samt att materialet känns mer äkta och starkare.

Första kontakten

Jag bokade tid hos en kirurg och mötet gick bra men det kändes inte helt rätt.

Det var först och främst lite skrämmande att komma in till det lilla väntrummet och vänta på att bli uppropad och visad in bakom de stora, lykta dörrarna. Jag kände mig lite utlämnad. Kirurgen jag träffade gav mig inte mycket mer information än det jag redan hade. Han tyckte inte heller att det spelade någon roll vilket implantat man använde. För mig var det ju avgörande för om jag skulle operera mig eller inte och eftersom han inte höll med mig 100 %, kändes det inte bra.

Jag fick inga klara svar när jag frågade vissa saker och bestämde mig, efter besöket, att skjuta på operationen. Jag skulle fortfarande genomföra det men just denna kontakt kändes inte rätt. Det kanske var så att han inte visste om jag verkligen ville operera mig eller inte varför han inte var helhjärtat men jag anser att om jag betalar för en undersökning då vill jag få goda råd samt en ordentlig undersökning, vare sig jag ska eller inte ska operera mig.

Det gick någon månad och jag fick kontakt med Victoriakliniken. Denna gång fick jag prata med läkaren på en gång i telefonen. På det korta samtalet på telefonen fick jag reda på mer än det en timmes långa besöket hos den första. Vi pratade om lite allmänt och läkaren, Charles Randquist, berättade lite snabbt hur han arbetade och vilka implantat han tyckte gav bäst resultat. Därefter bestämde vi tid för en undersökning. Under tiden hördes vi av via mail och telefon. Varför jag bestämde mig för att träffa Charles var att vi hade likadan åsikt om implantaten samt att han lät väldigt bestämd och självsäker, vilket jag anser en kirurg måste vara. Inget tvivel utan handling och vägledning.

Undersökningen

Jag träffade Charles i de nyrenoverade lokalerna och jag måste säga att det inte kändes som ett sjukhus.

Allt var inrett i trä och ljusa linnefärger. Det kändes mer som att befinna sig på ett Spa än på en klinik. För mig var det viktigt med hela paketet. Visst var det en operation jag skulle gå igenom men jag ville inte bara gå in på ett sjukhus och förstora brösten. Det här var något jag drömt om den största delen av mitt liv. För mig var det en dröm som blivit sann och inget annat. Jag ville ha känslan av att vara väl omhändertagen, ompysslad. Att de som gjorde operationen var lika engagerade som jag. Bröstförstoring är inte heller någon billig historia och jag ville känna helt enkelt lite lyx. Här var väntsalen stor och öppen, sköna och stilfulla möbler, t.o.m. fågelkvitter! Vackra, väldoftande blommor, parfym på toaletterna och nypressad juice. Jag kan inte säga annat än att jag kände mig som en filmstjärna.

Efter en stund kom Charles och hans assistent Ann med glada leenden. Vi satte oss i soffan en stund för att senare gå in i arbetsrummet. Jag fick först prata med Ann en stund. Vi pratade allmänt om operationer och om vad folk säger. Sedan berättade hon om implantaten och utseendet, hon frågade mig hur det kommer sig att jag vill operera mig, vad min pojkvän tycker och så vidare. Jag behövde inte svara på något om jag inte ville så det kändes rätt ok. Efter en stund kom Charles tillbaka och jag måste säga att jag tyckte att han såg lite ung ut för att vara en kirurg med ett så gott rykte. Det som kändes så bra var att alla här förstod min situation, det kändes inte som att de skulle titta ner på mig att här kommer osäkra jag och vill göra om mig. De lyssnade och berättade och var mycket förstående. Nu berättade Charles mer ingående om ingreppet, skissade lite och så. Jag visade bilder på bröst jag tyckte var fina och på bröst jag tyckte mindre om. Han fortsatte att berätta hela förloppet av operationen samt hans syn på bröst och om hur de borde se ut. Han berättade också om vad han kan tänkta sig att göra och vad han inte kan eller vill. Sedan gick vi till speglarna och tittade på mina bröst. Jag har alltid trott att mitt högra bröst var mindre än det andra men här minsann fick jag höra annat. Charles berättade att min bröstkorg är insjunken på den högra sidan vilket i sin tur beror på att min ryggrad är sned. Allt detta av att bara känna på mina bröst! Så egentligen var mina bröst lika stora, vilken chock. Han klämde och han kände, fram och tillbaka, mätte osv. Samtidigt pratade vi om storleken. Jag visste inte riktigt om jag skulle ha en B eller C-kupa. Charles förklarade att det är dumt att prata i kupor eftersom en s.k. B-kupa kan se större eller mindre ut beroende på om man t ex är lång eller kort.

Storlek implantat

Eftersom jag inte visste hur jag skulle ha det föreslog Charles att jag skulle gå hem och göra risprovet, dvs lägga ris i påsar och sedan i behån. Det var himla svårt för riset rann ut, det kändes tungt och konstigt men på ett ungefär såg jag vad jag ville ha. Enligt Charles kunde jag ha antingen 270 ml eller 310 så det blev 310. Han visade mig hur brett det skulle vara mellan brösten och att jag framför allt skulle ha mer fylligt upp till. Jag var ju så orolig över hur jag skulle bestämma storleken men det var inga problem då jag fick bra vägledning. Så det blev geléhallon implantat Style 410 storlek 310 gr. Det är ju så lätt att bli girig och tycka att nu när jag ändå betalar för det så ska jag ha så stora som möjligt men jag visste ju att risken blev större ju större bröst jag tog. Dessutom ville jag inte att brösten skulle komma före mig på gatorna ;)

Det var roligt när Charles beskrev hur han tyckte ett par bröst skulle se ut. Jag har aldrig sett en man så engagerad i ett par bröst. De ska vara mjuka och kvinnliga, gå ut lite på sidorna mm Jag var orolig för hur jag skulle kunna förklara hur jag ville ha det men det slutade med att han avslutade mina meningar. Det kändes helt perfekt. Charles gick också in på att jag skulle få mera ont eftersom jag opererar under bröstmuskeln samt att han skulle lägga mina ärr lite högre upp då jag hade ”hängtendens”, dvs att min hud kommer att hänga ned sig och då skull ärren synas. Jag undrade hur denna man kunde hålla reda på alla desa saker. Plötsligt släppte oron över att jag inte skulle bli opererad som jag ville. Det kändes bara som om han skulle få bestämma allt. Jag visste att det skulle bli jättebra hur han än gjorde för han hade verkligen koll på situationen. Frågor som: vill du hellre ha lite, lite för stora eller lite, lite för små, samt andra detaljfrågor ingav mig ett större och större förtroende för Charles.

Jag skrev tidigare att jag hade tittat på så många bilder och att jag tyckte att vissa bröst var snyggare andra inte. Det jag insåg nu var att för det mesta berodde resultatet på vad man hade för bröst innan operationen. Om man hade väldigt små och tog för stora implantat, såg det inte alltid så bra ut. Hade man brett mellan brösten innan, blev det så efter operationen också.

Jag trodde att om jag visade en bild så skulle mina bröst kunna se ut så. Men när man sett så många före och efter bilder inser man att sådana bröst man har innan sådana blir de fast större. Man kan påverka till en viss del men inte för mycket. Det var bl.a därför jag tyckte att vissa bröst inte var ”perfekta”. Det är ganska charmigt för man behåller karaktären på sina bröst, de ser bara ut och ha växt lite.

Glad i hågen gick jag hem, lite nedslagen kände jag mig när Charles pekade på bilden jag visat och sagt att jag inte kunde få sådana bröst, men det kändes bra för att nu fick jag alla fördelar och nackdelar på bordet, inga frågetecken.

På tåget blev jag plötsligt lite deppig. För så länge jag pratade med Charles var drömmen vid liv, men så fort jag inte gjorde det förstod jag inte riktigt att det skulle hända. I varje fall så höll jag och Charles kontakten i väntan på operationen och någon vecka innan bestämde Charles storleken på implanteten. När han mailade mig att han nu var på väg att beställa 310, då kändes det verkligt.

Dagarna innan

Det kändes som en evighet från slutet på juni till slutet på augusti. Men rätt som det var det imorgon som jag skulle opereras. Charles ringde några dagar innan samt dagen innan själva operationen för att stämma av samt att påminna mig om fastan. Sedan ringde narkosläkaren och jag fick besvara lite frågor. Han ville försäkra sig om att jag mådde bra, att jag tålde antibiotika osv. Typiskt nog blev jag förkyld 2 veckor innan operationen samt att jag hade mens på operationsdagen. Det kändes ju inte helt rätt men jag mådde inte dåligt på något sätt. Alla ringde och frågade hur det kändes men konstigt nog kändes det ingenting, jag var ganska handlingsförlamad. Kändes lite overkligt. Alla var nyfikna och ville att jag skulle ringa direkt efter operationen.

Operationsdagen

Vaknade mycket tidigt, nu kändes det verkligen, jag visste att nu blir det av. Kände ingen rädsla. Det kändes bara rätt, så otroligt bra. Lite omtumlad tog jag en ordentlig dusch och tog tåget in. Det var skönt att Victoriakiliniken inte låg mitt i stan, det skulle vara för mycket. När jag närmade mig kliniken mindes jag att Charles sagt att jag kommer förmodligen må dåligt och kräkas efter operationen, pga narkosen. Jag fick ingen frukost så jag var rätt hungrig och svag när jag kom fram. Jag tänkte att jag behöver ingen narkos för att må illa, det räcker att inte få någon frukost. När jag kom in till kliniken fick jag träffa en sköterska som visade mig in till mitt rum. Hon berättade att Charles skulle komma alldeles strax. Jag satte mig i rummet, tog på mig morgonrocken och tofflorna. Satte mig på sängen och skrikpep för mig själv ahhhhhh, jag ska opereras nuuuu. Jag var mycket omtumlad men det fanns ingen som helst tvekan, utan det kändes endast skönt att få detta gjort.

Charles kom in med leende och tittade på mig och sade, nu sker det, hur känns det? Det var bara så himla härligt för han verkade lika entusiastisk som jag. Vi pratade lite, han berättade om vad som skulle hända. Att jag skulle ha mycket ont, att jag skulle ta det lugnt de första dagarna. Att han inte skulle vara kvar när jag vaknade upp då jag endast kommer vilja sova men att han ringer mig lite senare. Sedan fotade han mig från alla möjliga håll och började rita på mig. Jag vågade faktiskt inte titta. Vågade inte röra mig för att det inte skulle bli snett. När han målat färdigt kom narkosläkaren in och så gav han mig en spruta i baken, det jag fruktat näst mest, sedan fick jag stolpiller. Efter någon kvart fick jag komma till operationssalen, var fortfarande pigg. Jag lades på operationsbordet och såg upp mot lamporna. Charles kom in i sin operationsmössa och pekade tummen upp och höll om mina fötter som ett tecken på att “detta kommer gå jättebra oroa dig inte”. Det kändes jätteskönt att se hans ansikte.

Sköterskorna pysslade om mig under tiden och även de påpekade att jag var “välmålad”, ytterligare ett tecken på Charles noggrannhet, tyckte jag. Narkosläkaren gav mig dropp och sedan kom narkosen. Jag andades ett, två tre….plötsligt var jag halvvaken och hörde röster och kände att några personer lyfte över mig i min säng. Jag slog upp ett halv öga, såg Charles le…och så slumrade jag till igen. Hörde röster hela tiden, då sköterskorna pysslade om mig. När jag äntligen vaknade var klockan 15,30 och operationen skedde 9,00. Det första jag tänkte på när jag vaknade var att nej, nu har jag legat på rygg så länge, jag kommer ha en stor virvel bak i huvudet, det är bäst jag drar upp håret. Men så lätt var det inte, jag kom inte längre än att lyfta ett finger. Från bröstet och nedåt hade jag svårt att röra mig överhuvudtaget. En sköterska gick förbi, kom in och pratade med mig, tittade på brösten och sade att det såg jättebra ut. Jag såg bara två svullna berg. Jag kände att jag hade svårt att röra mig och fick hjälp för att sätta mig upp men jag var faktiskt tvungen att ta smärtstillande innan jag gick på toaletten. Det roliga är att jag tyckte att jag var så stel och hade så ont att att det inte fanns en chans att jag kunde komma därifrån på ett bra tag men en halvtimme senare var jag på toaletten. Narkosen och smärtstillande gjorde dock att jag kände mig väldigt sömnig. Jag somnade nästan stående.

Min kompis kom för att hämta mig lite senare, jag sade hej och somnade igen. Så där var jag hela dagen. Jag orkade prata lite, äta lite, men sedan var jag tvungen att sova igen. Jag tänkte att det var skönt att Charles inte var här för då skulle jag anstränga mig för att låta klar i huvudet men det var helt omöjligt. Jag var svettig, trött, svag, törstig och orkade inte prata med någon. Dessutom hade jag svårt att ta på mig trosorna efter jag varit på toan. När man är så svag och skör är det skönt att ha någon som pysslar om en. Jag fick te och toast innan sköterskorna släppte iväg mig. Jag tyckte att det var helt otroligt att jag bara för någon timme sedan var orörlig och nu var jag på väg hem. Det var ändå skönt att veta att det fanns hotell på kliniken så om man var svag eller hade ingen lust att åka hem, kunde man stanna och bli ompysslad lite längre. På kvällen hände inte mycket mer, jag åt lite mat, tog smärtstillande och lade mig och sov. Jag var för trött att ens titta på mina bröst. Jag visste att de var svullna och att de inte skulle se ut så om några dagar. Ringde Charles och sade att jag nu kommit hem och att jag mår bra. Han frågade hur det känns med storleken och det känns bra det är bara det att jag är trött och har ont. Omtumlad och snurrig var jag också.

Dagarna efter

Dagen efter operationen

Hade lite svårt att resa mig från sängen, fick hjälp att komma upp. Klarade att tvätta av mig lätt samt göra frukost. Aktade mig för hastiga rörelser. Klarade också att kamma håret och klä på mig. Dock kände jag av brösten hela tiden. Det var ok så länge jag satt eller stod still, men ställa sig upp eller böja sig ner det gjorde ont. Brösten är fortfarande svullna men nu vågade jag titta på dem i alla fall. Man skulle tro att de skulle se konstiga ut men förutom att de var lite svullna och toppiga, såg de ut som vanligt. Ibland under dagen, glömde jag bort att jag precis blivit opererad men det berodde nog på tabletterna. Fortfarande trött och omtumlad, orkade inte göra annat än att vara hemma och titta på TV. Första dagen kunde jag inte sätta på mig sportbehån då jag tyckte att den klämde åt för mycket. Men dagen efter gick det bättre. Jag har en ganska lös sportbehå, känns lite skönare. Så fort jag mår bättre ska jag åka in till stan och köpa en riktigt bra och fast sportbehå. Men än känner jag inte något lyckorus över att jag fått större bröst. Det känns skönt att operationen är över men jag kan knappt vänta tills jag kan gå och handla den nya behån….

Dag 2

Ingen skillnad från dag 1, fortfarande öm och svullen, orkar inte göra mycket. Men jag känner att jag kan röra mig mycket mer utan att ha ont. Jag tror att många, som jag, inte förstår att det är en riktig operation man genomgår och även om man klarar smärtan bra så är man handikappad några dagar efteråt. Man måste inse att man behöver hjälp både fysiskt och känslomässigt. Jag har starkt psyke men det var påfrestande med narkosen och smärtstillande. Många tankar går genom ens huvud. Jag tänkte gud nu är jag opererad, tänk om någonting händer etc. Det var skönt att veta att jag kunde prata med Charles eller Ann när som helst, jag vet att jag ringde Ann flera gånger.

Dag 3

Känner att svullnaden börjar gå ned, känner också att jag har känsel i bröstvårtan. Vågar inte riktigt ta en ordentlig dusch, svårt att tvätta håret så jag låter min syster göra det åt mig. Klädde på mig och kände mig riktigt pigg. Bestämde mig för att åka in till stan och handla behå. Åkte in med en vän som skulle hjälpa mig att ta på behån, kan vara lite svårt om man är lite stel. Det var skönt att vara ute igen men jag kände mig lite folkskygg då jag var rädd att stöta ihop med folk. Väntade ut alla folkmassor vart jag än skulle så att jag inte skulle riskera att få en armbåge i bröstet. Men när handväskan, som inte är särskilt tung, började kännas som om de vägde 5 kg var det dags att åka hem igen.

Dag 7

Jiippi! Jag har stora bröst, jag är så lycklig. Jag har provat alla gamla behåar för att se att de verkligen är för små ha ha! En vecka har gått sedan operationen och jag känner att jag inte längre behöver smärtstillande men att jag fortfarande har ont. Det känns ändå inget konstigt att jag har något inom mig, det känns faktiskt äkta, som om mina bröst plötsligt växt. Det är lite jobbigt att bara kunna sova på rygg hela tiden. Idag var jag på kliniken igen och Charles tittade på brösten för att se att allt var ok och det var det. Vi, d.v.s. Ann, Charles och jag, var jättenöjda med resultatet. Nu skulle jag vänta 2 veckor till innan stygnen skulle tas bort. Jag kan röra mig ganska fritt men kan fortfarande inte lyfta tungt och motoriken är inte den bästa. Inga snabba vändningar bakåt för att rätta till kudden tex.

Det lustiga nu är att några dagar gick allt framåt men plötsligt började jag känna mer smärta och blev orolig. Man tycker ju att den ska minska. Det kändes som jätte träningsverk samt lite sveda. Det var lite svårt att ha tajt behå. Jag frågade om det på första återbesöket. Enligt Charles är det så, låter logiskt, att när jag äter smärtstillande så rör jag mer på mig. När jag sedan inte tar något dagen efter så känner jag av mer smärta eftersom jag rört mig mer dagen innan, som träningsvärk.

Stygnborttagning

Idag, tre veckor efter operationen, ska jag ta bort stygnen. Eftersom jag bor i London, och inte kan komma till Sverige för detta har jag fått lov att ta bort dem själv. Jag ringde Ann för att försäkra mig om att jag gjorde rätt. Eftersom jag aldrig tagit bort stygn förut var jag faktiskt väldigt nervös.

Både Charles och Ann försäkrade mig om att det skulle gå lätt. Men när jag stod framför spegeln darrade händerna. Jag började dra i ena änden av tråden och andades ut. Tänkte att nu gick det lätt någon centimeter, kände absolut inget motstånd, så nu kommer väl den hårda biten. Jag började dra men insåg att tråden var slut. Jag hade alltså redan dragit ut den innan jag ens trott att jag börjat. Jag skrattade för mig själv, att det var så lätt och jag som var så skakis. Hittills har allt gått som vi velat, kändes underbart. Häromdagen sov jag på sidan och tänkte att nu står väl brösten rakt fram, tittade ner på dem och så att de faktiskt föll ned som de gjorde innan operationen, hur naturligt som helst. Brösten är fortfarande lite ömma, även bröstvårtorna. Men nu är de jättefina. Jag har fortfarande kirurgtejp på ärren, det är säkrare och känns skönare.

Återbesök

Ungefär ett halvår efter operationen är det återbesök. Charles gjorde efterfoto samt visade mig det fotot vi tog innan operationen. Det tog emot att se den, kan jag säga. Det kändes inte som om det var min kropp innan. Jag tänkte att ”det är så här jag borde ha sett ut från början”. Charles klämde lite och konstaterade att de var perfekta!

Brösten känns jättebra, jag känner inte av dem. Framförallt känns de otroligt äkta och har så fin form. Ingen har märkt att jag opererat mig vilket är jättekul. Men när jag går ut och klär upp mig, då kan jag välja fritt mellan alla möjliga plagg. Jag jämförde bröst häromdagen med mina kompisar, och de kändes likadana. Alla tycker dom ser väldigt naturliga ut.

“Kloka ord”

Kortfattat skulle jag kunna säga att det tog tre dagar innan svullnaden gick ner, och en vecka innan smärtan lade sig. Ytterligare en månad innan jag kunde lyfta tyngre. Jag väntade ytterligare två månader innan jag började träna riktigt ordentligt, men jag kunde jogga redan efter två månader. Jag trodde att jag skulle känna av dem när jag sprang men jag kände ingenting. Så jag kan väl säga att för mig tog det tre månader innan jag kände mig helt återställt.

Jag inser nu att om man är liten från början så ska man inte ta för stora bröst, man vill ju ändå leva som vanligt. Jag är jättenöjd med min storlek. Inte för stora och inte för små. Framförallt får jag bra reaktioner från både killar och tjejer om min storlek. Jag inser att folk har lättare att acceptera bröstförstoring om man inte överdriver, även folk som alltid varit emot bröstförstoring. Min pojkväns kompisar som alltid sagt att jag skulle göra jättestora, har bara gett mig komplimanger och sagt att jag gjort rätt som inte gjort större. Jag inser nu att kanske är det inte bröstförstoring i sig som några är emot utan storleken.

Det känns konstigt att något som man längtat efter så länge och väntat på att få göra var över. Jag måste säga att man måste ha hjälp de första dagarna, man är mycket känslig och det är inget trevligt om man inte kan klara sig och har ingen att hjälpa en. Fast jag tror att man skulle kunna klara sig själv, det är bara det att man är lite lat och öm och tycker lite synd om sig själv för man har ont. Jag vet att min syster kammade mitt hår andra eller tredje dagen fast jag kunde kamma mitt hår själv redan dagen efter! Jag tyckte lite synd om mig själv. Jag hade nog själv trott att det inte skulle göra ont så länge som det gjorde. Det var nog mitt fel lite grand då jag inte tog alla tabletter jag skulle tagit. Så här är ett tips, ta allt som Charles ger dig och vänta inte tills du får ont igen. Bara onödigt lidande, jag vet inte vad jag trodde, att jag var superkvinna eller liknande.

Hoppas allt går bra för dig!

/Sara

.