Full bukplastik

Jag har alltid varit smal men efter två förlossningar (varav en med bikinikejsarsnitt) och 35 års ålder så började kilona att komma samt att bikinisnittet hade resulterat i en “kängerupåse”. Jag började redan nu tänka på att ev operera min mage.

Tio år senare hade jag gått upp 17 kg och vägde nu 67 kg och var ca 162 cm lång med mycket skinn och fett runt magen. Det var inte kul. Till viss del helt omöjligt att träna bort. Det visste jag.

Jag hade länge velat göra denna operation men hela tiden väntade jag på att träffa eller höra talas om någon som kunde rekommendera en seriös läkare som var väldigt duktig. Jag hade ju hört många ruskiga historier om operationer som gått fel. Nej, det skulle inte hända mig. Jag var verkligen kräsen. Det fick bara inte bli fel!

En dag i november -02 såg jag ett reportage i Expressen om en mamma som hade gjort samma stora operation som jag ville göra. Hon var jättenöjd. Jag tog reda på lite mer om den där Charles Randquist. Jag kollade upp att han inte hade några anmälningar på sig och frågade även några som kände till honom. En kvinna sa att hon trodde att han var en av de tre bästa i Sverige.
En klinik sa att dom tyckte att det var onödigt med bindvävsmassage. Det skulle jag få både före och efter operation hos Charles vilket jag tyckte verkade seriöst.

Efter detta var jag beredd på ett första möte. Jag hade funderat på hur mycket pengar jag ansåg mig ha råd med men det viktigaste var att jag kände mig trygg och så säker jag kunde på att han inte skulle “klanta till det”. Det var min stora fasa.
Jag och min man åkte till Victoriakliniken efter att ha avtalat en tid. Det kändes lite pirrigt innan men vi fick ett mycket seriöst och behagligt intryck av honom. Vi diskuterade hur stor operation som ev var aktuellt och pris förstås. Jag konstaterade att han var ca 15.000:- dyrare än vad jag hade kalkylerat med. Jag insåg också att det var svårare att hitta en person som jag trodde skulle vara kvalificerad enl mig själv än att få banken att höja lånet. Efter att ha samrått med min man så sa vi okey. Vi bestämde ett datum för operation i början på december -02.

Något som kändes tryggt med Charles var att han verkade inte lämna något åt slumpen. Han frågade ang rökning och jag sa som det var. Jag hade slutat i augusti men trots detta rökt ca 10 cigaretter sedan dess. Det var viktigt att vara helt ärlig tyckte jag. Totalt rökförbud sa han och det hjälpte ju mig ännu mer att kunna sluta.
Jag kom dit en tidig decembermorgon och blev väl omhändertagen. Jag fick mitt rum och gjorde mig redo för operation. Alla var väldigt vänliga. Narkosläkaren hade jag blivit uppringd av hemma och han visste att jag inte ville ha någon lugnande medicin innan jag skulle sövas. Allt kändes professionellt och tryggt. Jag skulle opereras kl. 09.00 och det skulle ta ca 5 timmar. Okey. Hejdå. Vi ses sa jag och sen vaknade jag på eftermiddagen med ett jättebandage på magen, syrgas och smärtstillande medel.
Allt hade gått jättebra!

Han hade fettsugit rygg och mage. Skulpterat en midja och klippt bort 20 cm skinn under naveln. Samt flyttat upp naveln som annars hade suttit på lite tokigt ställe. Otroligt!

Jag var rätt aktiv efter operation (om man nu kan vara aktiv) dvs rörde på tårna, gick upp på toaletten och rörde mig i rummet litegrann. Jag ville få igång blodcirkulationen på en gång men inte anstränga magen förstås.

Jag blev i alla fall väl omhändertagen två dagar till även om jag tycker att den korsett som jag skulle ha efter operationen i tre månader, borde ha funnits på plats redan innan operation. Det var en bagatell men just när man är nyopererad och har gått igenom en så här stor operation så är man väldigt känslig. Så var även jag.

Jag åt smärtstillande medel så som dom sa men kunde sluta med ena sorten lite tidigare än beräknat.
Efter två veckor fick jag en vätskeansamling under naveln. Det gjorde inget ont och Charles dränerade bort den på två minuter vid det återbesök då han tog bort stygnen vilket inte heller gjorde något ont (det kanske sved till lite). Någon egentlig smärta kan jag inte påstå att jag har haft.

Jag tog det väldigt lugnt med lyft och lät resten av familjen ställa upp. Dom var helt underbara.
Korsetten kunde jag sluta med redan efter knappt två månader. Det var skönt.
Operationstejp på ärret har jag fortfarande. I ett halvår efter operation sa Charles och kan det göra att ärret blir mindre framträdande så är det inte något större besvär tycker jag. Det ser faktiskt inte ut som ett vanligt fult ärr utan som ett streck som man har ritat från ena höften till den andra. Han är duktig på att sy. Det måste jag säga. Han syr på insidan av huden och i flera lager på något genialiskt sätt.

Jag har varit noga med att så fort det är något jag inte förstår eller undrar över så frågar jag. Det är ju min mage och även om jag inte har några förväntningar att se ut som en tonåring så vill jag ju att det ska bli så bra det bara går och jag är verkligen otroligt nöjd. Det är fantastiskt skönt att kunna ha jeans och t-shirt utan att det putar ut på en massa ställen.

Han är värd varenda krona och jag kan bara tycka att det var synd att jag inte gjorde detta tidigare.
En sak är ju definitivt säkert. I sommar tänker inte jag bada i vassen i alla fall!

Lillemor